Vi började på crawlskola igår. I omklädningsrummet skrattades det nervöst åt min lite för tighta baddräkt och Karins vintagekreation. Sara låg i plurret och väntade på oss. Vår crawlmagister heter Niklas och han är helt säkert en av världens snällaste människor. Tålamod har han också, modell oändligt.

När mina ben draggade i botten och jag svalde halva Åby simhall sa han med mild blick att jag höll armen bra. Crawl är svårt. Då vi kom ihåg att andas, glömde vi sparka med benen och när vi hetskickade med benen slog jag av mig mina ärtgröna glasögon. Niklas visade och visade och vi sjönk och sjönk. Karin jobbade med hög andning, jag andades under vattnet(typiskt dåligt) och Sara kunde bara simma åt ena hållet. Men helt plötsligt klarade vi några vev med andning, ben och arm. Nu kan vi det tänkte jag och rammade i samma stund en liten moped av frigolit…..Ja vi var i barnpoolen och simmade med en simdyna som heter hundben. Inte mer med det.

Vi fick simläxa och nästa vecka ska Niklas fortsätta utbilda oss till crawlproffs. Om Niklas är utsläppt från psyket tills dess förstås. Hörde att han la in sig direkt efter vår lektion.