Ibland tänker jag att bli gammal måste kännas lite grann som när man precis missar bussen. Det går liksom fysiskt inte att göra något åt det. Det är bara så det är nu. Bussen har gått och extra bussen också och det är bara att acceptera, gilla läget.
För även om jag kört som en galning, puttat ut mina barn ur bilen samtidigt som jag sladdat tufft med bilen a la actionfilm på skolans parkering, skulle jag ändå inte hunnit till bussen i tid. 
När min föråldrande känsla spridit sig i kroppen kommer vemodet som ett brev på posten. Aldrig känner jag mig så mycket som den förlorade tvåbarnsmamman som kämpar och som knappt har råd med bilen och dessutom måste betala trängselskatt. Hur kan Västtrafik bara köra på enligt tidtabell och lämna mig en halvminut sen ensam på busshållplatsen vid motorvägsmotet?! 
Efter att nått botten börjar klättringen mot toppen. För det är inte ett dugg synd om mig. Jag har en fin bil. Det går att köra ända fram till dörren på jobbet även om det kostar en jäkla massa pengar att parkera. Jag är bortskämd för att jag har världens bästa man som brukar köra mig till jobbet varje dag. Ända fram till dörren. Så denna morgon vänder jag snabbt på klacken och tar vilken buss som helst som går till stan. Hoppas bara att ingen på mjölkbussen ska nysa mig på handen som sist och att jag hinner någon minut före chefen. Så att jag kan låtsas att jag varit på jobbet jättetidigt. Så blev det inte! Men jag känner mig ändå rätt pigg efter att nyss varit så gammal och eländig.