Juni månad blev inte riktigt som den skulle. Hela svenska folket frös och nös. Vårdcentraler över hela landet ringdes ner av hest hostande förkylningsmonster. Ah, okej kanske inte över hela landet men en lite lokal vårdcentral fick ta emot ett hest hostande förkylningsmonster. 
Jo, hej! Det är så att jag var hos er i veckan, och min sänka var bra och så, men nu värker det i käkarna här och hela huvudet faktiskt. Kan vi ha missat något på något sätt?? Svaret blev att jag bara var förkyld. Att jag skulle ta lite febernedsättande. De leverskador jag ådrog mig under midsommarhelgen stavas P-A-R-A-C-E-T-A-M-O-L. 
Men jag blev i alla fall bra till sist. Rösten påminner ofta om en storrökare och rent fysiskt känner jag mig som Morran gissningsvis skulle göra om hon tänkta prova på Triathlon i sommar. Efter första kilometerna på första springrundan på fyra veckor bränner det i bröstet som om jag kedjerökt en limpa cigg precis. Längtar instinktivt efter näsdukar och hosttabletter. 
Idag när jag och Anna äntligen tränade tillsamman med storebror Reino igen, var det som jag aldrig varit på gymmet tidigare. När timmen är över tar jag mig på skakiga ben ner för trappan. Vår PT guru undrar skojfriskt om det är skönt att hålla sig i ledstången. Oh, JA! Så här några timmar senare skulle jag även behöva ett handtag á la långvården att dra mig upp ur soffan, sängen vad som helst.