Ingela Agardhs röst

Jag är besatt av röster. När jag var liten lyssnade jag alltid på kvällspromenerande grannar som passerade. När dom kom inom höravstånd gissade jag vem det var och sedan plirade jag under rullgardinen för att kolla facit. Svårast var Pyramiden, snäll man med sluttande axlar som pratade på pricken likt vår sjömansgranne Gunnar. Min favoritröst var väldigt länge Ingela Agardh. Hes, trygg, bestämd och härlig. Varm och len som potatismos fyllde hennes stämma vårt vardagsrum. Om det någon gång skulle bli krig ville jag få reda på det av Ingela. När hon tystnade försvann den ultimata rösten. Lika mycket som jag älskar Agardhs röst lika mycket ogillar jag Runkeepertjejen. Hon låter inte snäll och stöttande utan nästan spydig. Jag känner att om hon funnits och jag hade träffat henne skulle vi inte alls skratta åt samma saker. Jag älskar Runkeeper men vill inte ha henne, måste byta och det finns 3 kandidater: Russel Crowe, Sigge Eklund eller Lasse Berghagen. Det skulle vara jättefint om det lät sig göras. Tänk när man flämtande hänger över staketet efter avslutad runda och så säger Lasse(i min runkeeperversion är rösten helt personlig):”Vad snabbt du sprang Anna! Måste vara nytt rekord!”Sedan kommer Russel in och väser:”Well done Annie!”(han kallar mig för det). Sigge rundar av med: ”Unna dig något gott nu! Jag bjuder!”Allt detta hinner jag tänka när jag joggar runt Härlanda Tjärn. Måste helt uppenbart springa fortare nästa gång.

Kommentera