Egentligen om man tänker efter så är det få tillfällen då det är skönt som människa att hamna på rygg.
Jag kan komma på två, tre tillfällen då det är trevligt.
Annars är det den kanske mest utsatta positionen när man ligger där maktlös som en skalbagge. Liten.
Jag börjar morgonen med en högtryckstvätt. För det är vad man gör hos tandläkaren när man spolar rent runt en visdomstand.
Vad ont det gjorde. Och vad liten jag var.
Det spelar liksom ingen roll hur tacksam man än är för att ha fått en akuttid hos tandläkaren. Man blir på något sätt inte gladare för det.
Om det inte är bättre imorgon skulle jag komma tillbaka.
Jag vill aldrig komma tillbaka. Jag vill aldrig ligga på rygg som en skalbagge medan någon tar hand om mig med en högtryckstvätt.
Som uppretad skalbagge river jag ut ångesten som börjat bygga bo i bröstet inför Tjejvasan 2015.
Inte heller här vill jag hamna på rygg. Bjuda på vurpor till höger och vänster. Även om det verkar vara en medfödd talang som ofrivilligt lett till en ny gren. Där störtlopp i Vasaloppsbacke utan spår med avslutande volt hör till konceptet. Säkert kommer denna gren utövas flitigt även 2015 men jag lämnar gärna över stafettpinnen. Låter gärna andra kliva fram. För jag är ingen skalbagge.