Det fräses och nyses i korridorerna. Jobbet är som ett sjunkande Titanic. Livbåtarna bort från förkylningsträsket har sedan länge seglat.
Som tur är, är i alla fall ingen tillräckligt sjuk för att vara hemma. Och vem har inte gått till jobbet med lite feber, hög på Cocillana?!
Nä, då är det värre på sociala medier som kokar över av olycksdrabbade föräldrar som lider av VABruari.
Själv drar jag i mig 2 kg paracetamol när halsen och näsan börjar krångla. Låtsas att jag alltid brukar se ut som Edward Munchs skriet i ansiktet.
När kvällen kommer lägger jag den sista touchen.
Med ljus från mobilen famlar min man sig fram i sovrumsmörkret.
Nedstoppad bland lakanen säger jag med förkyldhesröst:
– Jag har en överraskning till dig!
Mobilljuset blinkar till i sovrummet.
– Svep över lakanen får du se, fortsätter jag.
Han sväljer.
Jag drar bort täcket…
Mobilenljuset darrar till och slocknar.
Mumlet om spets och högaklackar kvävs lika hastigt.
Tyvärr!
Det är det Italienska nattlinnet Baby!
Det låter kanske lovande. Men Ikke! Med en liten spets består det mest av tjockt vit tyg. Som en åkpåse för vuxna.
Och med varma duntofflor till, dör allt skôj.
Varmt och ombonat somnar jag i min Italienska åkpåse medan min man möter John Blund i ren förskräckelse. Tråkigt nog gick det inte att mota förkylningen med sömn denna natten. Men jag sov gott!
Ps. Nattlinnet finns även som pyjamas, se bild ovan.