Ja gång efter annan har jag denna sommar fått uttala meningen:
Jag har sagt upp mig.
Jag har även utvecklat varianter såsom:
Jo jag har ju slutat på mitt jobb.
Jag har bestämt mig för att tacka för mig.
Vet inte om du hört men jag har slutat på radion.
Så där håller jag på och för varje gång jag säger det känns det mer och mer på riktigt.
Därefter måste jag svara på varför.
Ibland vill jag tonårssvara därför. Människor vill ha sensationer såsom skandal och trakasserier och ser lite besvikna ut när min anledning bara är att jag känner mig klar med radio för den här gången. Vissa lägger huvudet på sned och säger:Men det är väl en vääääääldigt speciell arbetsplats va?!?
Andra nästan viskar att dom hört att på min numera fd arbetsplats jobbar många komplicerade personer. Källan till denna info har dom svårt att ange. Sedan har du klicken som också slutat på sina respektive arbetsplatser och nu mailledes vill bilda någon form av gäng med ytterst oklart uppdrag.
Ja det är en speciell arbetsplats på ett bra sätt men förmodligen inte mer speciell än någon annan, nej ingen är jobbig att arbeta med och att bilda diffust gäng ligger inte i planeringen just nu.
Vad ska du jobba med nu då mailas, rings och frågas det om med uppspärrade blickar. Här vill man ha kött! Ett toppjobb på UD kanske..,,,
Eventuellt kommer jag elitsatsa på längdåkning, bli svinbra på broderi, skriva en bok ingen läser, sälja lertomtar på julmarknad eller satsa på musiken(sa inte alla fräna killar på gymnasiet att ”jag ska satsa helt på musiken nu”.) I dag jobbar dom tex på Telenor.
För egen del får vi se vad det blir. Allt ska bli bra och som alltid -hur svårt kan det vara?!?