Redan i tisdag började den smyga sig på men som alltid ignorerade jag den iskallt eftersom ”jag aldrig är sjuk”. I torsdags kom huvudvärken men den berodde ju bara på en turbulent jobbvecka tänkte jag. När febern slog till mitt under jobbets viktigaste timmar i går var det bara att ta årets första dunderförkylning i hand. Två treo senare stapplade jag hem och orkade inte ens våldsäta fredagsmys. Typiskt sjukdomstecken. Nu ligger jag här med min bästa vän, Cocillana-Etyfin-the queen of all hostmediciner och känner mig som Madicken när hon inte kunde åka med på skolutflykten. Kramar medicinflaskan hårt och har jag just nu ett enda mål. Att bli frisk. Har ganska exakt 24 timmar på mig. Dricker citronvatten och c-vitaminbrus ihop med apelsin. Parallellt med detta tror jag som aldrig förr. En osviklig tro på att blixtsnabbt tillfrisknande. I morgon kl.7 hämtar Karin upp mig med familjebussen och då är jag pigg igen. Det måste bara bli så. Ska bara sova en stund sedan ser ni en som ska ta sin säng och gå…. på toaletten.