– Vi börjar med en lika klassisk som välkänd melodi i de här sammanhangen: Spanien.
Denna dansbandsinledning kommer från saxofonläraren Erik som med smäktande röst introducerar nybörjarna på musikskolans juluppvisning. Salen är smockfull av varma föräldrar och förväntansfulla barn. Jag och maken är som vanligt sena, lite uppspelta, brakar ner på varsin stol och fnissar omoget åt massakrerade julhits från kixande klarinetter och vrålande saxofoner. Men. Som alltid detta men. Det framförs på så stort allvar. Ett allvar man inte kan värja sig ifrån. Åttaåringen med klarinett, rosett och sammetsklänning i det stenhårda bandet Beast of the East. Humörstrummisen med rosa hår som spelar snabbare ju gladare han blev. Gitarristen som med blossande kinder tappade instrumentet av pur uppspelthet. Och dessa ljuvliga pedagoger som lyfter fram barnen, tar dem på allvar, ja kort sagt SER dem. Jag vill krama dem allihop, (helt distanslöst eftersom jag inte känner det stora flertalet.) 
Och mina och makens fniss byts ut mot Stora Julbölet och tårarna rinner längs kinderna. Man kan inte värja sig. Det är så fint. Och man är så skör så här års. 
Jo just det, det här är en träningsblogg. Jag sprang på förmiddagen. Det gick asdåligt.