Man skulle kunna ha trott att det var reastart. Fullständigt överbelamrad parkering, bilar i diken och människor med hög adrenalinhalt som försöker snika åt sig en plats genom fickparkeringsövningar från helvetet. Men nej, det var solen. Första söndagen på kanske två månader som solen lyser och människor blir som galna vid parkeringen till Lilla Delsjön. Nu jädrar ska här tas igen en på en eftermiddag vad vi missat sen i november!
Vi tålmodiga västsvenskar. Vi klagar inte (så mycket) när det regnar från sidan dag ut och dag in. Vi skojar lite bittert om det på busshållplatsen när paraplyet har vrängt sig för tusende gången, men härdar ut. Men när solen väl dyker upp – då finns det inget som kan stoppa oss. Då går vi över lik för att komma ut i naturen. Och som man säger: alla var där. På min löprunda runt Lilla Delsjön träffade jag gamla grannar, dagisföräldrar, en f d kollega och en körkompis som alla yrvakna och lite rusiga spatserade runt med näsan mot solen. Det var fint på något sätt. När jag sprang tårades ögonen. En del trodde kanske att jag var rörd (och det var jag ju lite) , men om jag ska vara helt ärlig är det något med att få vind i ögonen när man är över 40. Tårarna börjar rinna då. ”Finns inget att göra, bara vänj dig”, säger syrran krasst. Syrran är ögonläkare, så hon borde väl veta.