Blogg

Nollningen

Jag har bytt gym. Lämnat Sats efter många trogna år och köpt kort på Nordic Wellness. 44 år är jag, borde vara trygg och sval när jag nu knallar in genom dörren på mitt nya styrkeställe MEN det är jag liksom inte.

Känner mig anspänd när jag byter om. I omklädningsrummet sköter jag mig dvs trampar inte över skogränsen och tar inte upp 10 meter med mina grejer vid skåpet. Tittar mig i spegeln och ser en människa som har haft på sig för varma kläder till gymmet (alt har skenat in i klimma) och redan dryper av svett.

Försöker se lite oimponerad och slö ut, på insidan hysteriskt skällande hund. Jag hittar inte ingången till gymmet. Irrar igenom en restaurang och in i en butik med tenniskläder. Bläddrar bland kjolar och jazzar vidare. Hamnar på padelbanorna och låtsas leta efter någon. Patetiskt jag vet.

Får förnedringsfråga en tuff muskelkille som skakar pulver i en shaker. Då ska du ha med dig att jag provtränat här förut men helt förträngt hur man kommer in.
Väl inne gäspar jag mig förbi repan och lägger kortet mot läsaren eftersom jag tror att man måste göra det för att komma in. Det behöver man inte. På maskinens display lyyyyyyser texten:”Anna Spolander Let’s deal” aka Hej snålgris! Du har köpt träningskort för halva priset! Det tjuter till jättehögt så alla i repan vänder sig om och tittar på rultan vid dörren.

Väl inne frågar löparbandet ”är du kvar?” när jag står på det, jag fastnar med handduken under sitsen på roddmaskinen och ena ärmen på min t-shirt hakar i handtaget på bröstpressen. Jag får nästintill klippa mig loss. Från oklarhet till oklarhet. Ingen annan råkar ut för konstiga grejer därinne. Det är som om gymmet testar den nya. En nollning som jag måste klara för att komma in i gemenskapen. Avslutar med stakmaskinen och pressar mig så att mitt ansikte går mot lila. Efter mig ska en kille staka. Ser hur han säger ngt men jag hör inte pga P3 Dokumentär svinhögt i lurarna.
-Vaaaaaaa? skriker jag.
-Du har en fulländad teknik! Han börjar staka i dubbel hastighet.
-Tack jag har ju åkt lite längd och såååå (onödigt svar som ingen hör)blossar jag samtidigt som jag liksom glider därifrån.
”Fulländad teknik” alltså. Det är inte det sämsta.

Nämen jag bokar väl in mig på ett pass i morgon för här är vi bekväma och hemma på nya placet. Snark vad avslappnad jag är. Så i morgon får Nordic (vi stammisar orkar inte uttala hela namnet) surra allt som surras kan får då ska Papphammar träna igen. Ska bara memorera vägen in i lokalen. Haj!

Nakensekten kallar!

-Om du väntar 6 minuter så kostar det bara 55kronor väser damen i Valhallabadets kassa förtroligt och plötsligt blir det tydligt för mig varför alla 70 plussare med sportväskor belamrar entrén.

Jag tackar snälla väsaren för insidertipset och när klockan slår 9 vräker sig pensionärerna och en något yngre (jag) in genom snurrgrindarna.

I omklädningsrummet dånar ett uppspelt sorl. Någon har varit på Menorca utan sin man men det var tydligen skönt då han inte gillar att resa längre och en annan har läst en bok om bastubadets goda inverkan på kroppen och ska därför hoppa simningen och bara grilla sig i saunan idag.

Det skojas, gapskrattas, någon blir tröstad och en kvinna nakenäter apelsin.

Gemensamt för alla är den totalt fria nakenheten. Det står, sitts, stretchas och hukas utan en tråd på kroppen.

Jag själv står stel med handduken surrad kring kroppen känner mig utanför nakenfiestan.

En kvinna visar med ena benet uppe på en bänk exakt hur hennes knäoperation gjordes och alla inom synhåll kan så att säga se allt.

I duschen är det likadant.

-Nääääämen Birgitte!!! Heeeeej!!! Vad fin du är i kroppen! Kvinnorna nakenkramas så att jag inte kommer ur mitt lilla duschbås.

Birgitte har dragit ner på kolhydraterna sedan i maj och enligt den samlade nakna fancluben lyser hon.

Själv har jag ätit kolhydrater hela sommaren och får rulla på mig baddräkten.

Jag simtränar 2000 meter på snabba banan och knäcker mig nästan när jag tävlar med en kille med spegelsimglas och nollställd min. Stapplar därför upp och in i bastun och där fortsätter den fria nakenbonanzan. Det finns en liten plats till mig på översta hyllan för nu är det dags för stora näckstretchen. Samtliga ligger ner och tänjer medan de pratar lågt.

Jag sitter uppflugen som en höna på en pinne och kan inte alls släppa ut köttet.

Kvinnorna ör i alla former och utseenden. Dom är otroligt bekväma i sin nakenhet och simhallen är en frizon där man får vara med likasinnade.

Jag vill vara med i nakensekten. Vara härlig och avslappnad. Kanske leta långt ner i mitt skåp länge och väl som hon som står mitt emot mig.

En gång badade vi nakna i vår grupp. Visserligen på en näst intill öde ö mitt i natten och då blev Sara så uppspelt att hon svingade en champagneflaska så hon på riktigt skadade axeln.

Tar på mig trosorna och låtsas vara lätt och ledig. Tittar på mina fötter. Där har babyfeet behandlingen från förra veckan kickat in ordentligt och jag ömsar skinn. Får äckelpanik och pressar på mig strumpor. Iförd sockar och trosor möter jag min spegelbild mellan alla andra helnakna som lockar håret. En dag ska jag bli som ni! Naken, kolhydratfri och nyss hemkommen från ensamresa till Menorca. Ses i bastun! Jag är hon som gör nakensquats!

”Självplock”

Det är tidig fredagsmorgon och här jädrar ser ni två supermödrar som ska åka på självplock.

Ekologiska och självgoda är vi i denna stund. Här ska plockas hallon till höstens alla smoothies! Tomater som doftar tomat, lök som…ja… är lök, maffiga blåbär och ett ställe skryter om både björnbär och still goingstrong-jordgubbar.

Egenslungad honung också!

Allt är förberett. Kontanter i börsen då någon sagt att stället inte jobbar med kort/swisch, min kompis har med sig nya rosa spänner, kantarellpensel, varsin stabil påse att bära spännerna i och hör och häpna….

VÅTSERVETTER(för känslig hud)!

-Jag vet ju hur du är om du blir röd på fingrarna säger hon med en husmodersnickning.

I sensommarens mest intensiva monsunregn rullar vi in mot första stället. Min barndomsvän hänger ut genom rutan då vi passerar odlingarna.

-Fan vad lerigt! halvskriker hon.

-Varför är det avspärrningstejp?

-Är det ens öppet?

-Visst känns detta som ett ställe där man kan försvinna?!? Läskigt!

Frågorna hopar sig medan jag parerar sladd i geggamojan. Vi tackar fyrhjulsdriften samtidigt som vi slirar in på parkeringen.

Killen i kassan tittar skrämt upp när vi ångar in i gårdsbutiken. Han har egentid med Netflix och vill TYP inte ha besök.

Ingenting är öppet för plock säger han utan att möta blick och skulle vi gått ut på fälten hade vi fått grävas loss.

Men vi ger inte upp utan doftar muntert på allt i gårdsbutiken och köper plommon, jordgubbar, tomat, lök och den mycket kreddiga honungen.

Då vi ska lasta in allt i bilen och precis gläntat på locket för att sniffa honung hör vi surret. Ett gäng kränkta getingar är inte nöjda med att honungen, så att säga, är på väg att kidnappas in till stan. Vi slår omkring oss i panik, kastar in allt i bilen och kör med leran sprutande runt däcken iväg.

Nu gäller det ändå att kämpa vidare mot vår ekologiska höst så vi knattrar in hallonplocket på GPS:en och kör mil efter mil mot ingenstans.

Efter halva vägen upptäcker väninnan att Netflixkillen tagit 149 kronor betalt för EN ask jordgubbar. Vi kommenterar inte det mer.

Vi kör, kör och åter kör på småvägar långt ute i spenaten och nervösskrattar hysteriskt efter getingincident, jordgubbsbedrägeri och att vi båda är lite åksjuka.

” Öppet”vajar en stadig plåtskylt utmed vägen och en ordentlig pil pekar in mot självplock.

Humöret är på topp i den nu helt lerinpackade bilen.

Vi kastar oss ut och går upp mot butiken för att få instruktioner om var vi ska plocka hallonen.

Det är tomt och tyst, sånär på en farbror som ropar hej under en traktor där han mekar. Osäkert går vi tillbaka ner mot några växthus. Spännerna gungar på våra armar.

Plötsligt står mannen som vi bara sett benen på innan bakom oss.

-Vi tänkte plocka hallon säger vi, eventuellt dumglatt.

-Nä det kan ni inte göra idag.Traktormeckaren tittar kritiskt på våra lysande hinkar.

-Men på hemsidan…försöker jag.

-Som sagt i morgon kan ni plocka, inte idag. Han börjar gå.

-Ååå vad synd!! Vi som har åkt så långt tindrar min kompis som alltid varit den som kunnat snacka sig in på uteställen.

Traktormannen är dock inte alls förtjust eller imponerad utan går och åker in under sin traktor igen. Regnet vräker ner igen när vi jagar ut sista getingen som precis som vi är långt från hemmet ur bilen.

Med köpe-frukt-och grönt inproppat i bagagen kör vi hela vägen tillbaka mot stan. Det har vält en termos ner på 149 kronorsgubbarna och jag som ändå känner ansvar eftersom jag drog ut oss på detta föreslår att vi ska åka och titta på Skidome. Bästis som inte varit där skiner upp igen och jag drar kännarhistorier om hur fina spåren är därinne och vilken vinterkänslan man får.

I Skidome är det dock dunkelt. Man byter snö och vi ser nästan ingenting.

Precis här känner vi att vi rundar av för dagen som nu går mot tidig kväll.

Släpper av kompisen vid tåget. Hon klackar iväg med sin honung och alla sina inköp. Inte ett bär har vi plockat själva. Nu skiner solen igen såklart och det är hundra grader varmt. Jag fastnar självklart i köer.

Vi har varit kompisar sedan vi var fem år och kommer vara kompisar livet ut.

”149 kronor du! Pinsamt! Det säger vi inte till någon!” messar hon från tåget samtidigt som jag stilla noterar att bilen stinker kompost.

Så locket på honungsburken kompisar! If you know what I mean. Detta håller vi inom gruppen.

Flickan och skatan

Jag har precis hällt opp en redig snutkopp kaffe och njuter av tystnaden. Tar med mig koppen och mystassar runt i huset för att småmäta några viktiga väggar. Total harmoni råder när jag hör skriket från vildmarken. Ljudet bär en aura av hes tant som kedjeröker under fläkten. På två steg är jag nere på undervåningen och där mitt på golvet sitter en skata.

Skatan blir livrädd för mig och jag blir livrädd för skatan så 1-1 på det. Fågeln hesvrålar på sina skatgangstervänner och jag ropar på uttråkad tonåring. Samtliga inropade uteblir. Nu är det kvinna mot natur. Lönnfet mot fjäderfä.

Skatan brallar sig, röktjuter och flaxar mot mig. Jag tjurfäktningsviftar med slapp filt. Har dessutom dragit på mig solglasögon pga vill inte få piratlapp för båda ögonen den här hösten. Genuint dålig stämning råder och balkongdörren är bara lite öppen.

-Näää du! Nu flyger du ut! Såååå jaaa där är dörren. Hör att jag överdriver göteborgskan oförklarligt. Är så inte kvinnan som talar med fåglar och skatan tykar sig innanför gardinen.

Men då får jag nog. Brer ut filten från Gripsholmsbutiken i Fjällbacka och liksom flaxar fram som en gigantisk rutig fågel. Skatan blir fundersam(alt utmattad) och tittar med sina små svarta ögon på spektaklet som kommer farande över parketten. Den hoppar ner på fönsterbrädan, bajsar ur sig vad tarmen har att bjuda och hittar ut.

Rutiga filtfågeln är skärrad efter mötet med naturen och häller ut det nu kalla kaffet. Hinner precis slå mig ner när rangliga tonårskråkan brööööölar att han spillt på sina nya jeans som han ska ha till skolan. Läget är tydligen sjuuuukt akut. Filtfågeln flaxar vidare mot tvättstugan medan skatans visitkort tronar på fönsterbrädan. Någon gång infinner sig lugnet….har jag hört.

Hej dagbok!

Kära dagbok!

Idag har jag sprungit, inte så långt som jag hade tänkt för min mage gav ifrån sig ett illvrål och jag fick rusa in på ett utedass i skogen. Där hade det, så att säga varit många med liknande bekymmer före mig men bra att det finns till hands.

Sedan träffade jag mina två bästisar Karin och Sara på Baka Stenungsbageri. Det ligger på Eriksberg om du undrar dagbok. Tänkte ta en slät kopp kaffe men jag beställde morotskaka med extra allt och en stor latte. Vet inte hur det gick till och nu mår jag lite illa för jag blev så mätt. Så blir det ibland.

Det regnade jättemycket men vi hade kul. I morgon ska jag till Löp-och skokliniken. Skriver mer då. Nu ska jag sova!

Godnatt dagbok!

//din Anna 10 år

Operation Skohorn

-Vad var det?!? Jag sätter mig som en vild fällkniv upp i sängen. Klockan är 03:12 och resten av familjen med väl fungerande sömn sover fridfullt.
Ljudet återkommer. Knirrande och superläskigt. Jag rinner ur sängen smidigt som slime. Tar på tofflorna, man vill ju inte reta hälsporren och famlar mig ur sovrummet.
Ljudet kommer igen. Mitt tränade polis-öra tänker inbrott, förmodligen i vårt garage. Utan linser är jag i det närmaste blind så det är ett under att jag inte spräcker fönstret så som jag pressar mig mot glaset för att se.
Så gnisslar det till igen och jag ninjaglider nedför trappan, nu beväpnad med det som finns till hands-ett illrött skohorn från Ikea.

Den blinda skohornsninjan står helt still för att lokalisera ljudet samtidigt som hon/jag paniktänker hur jag ska angripa tjuven. Ska jag picka på hans (jaaa jag tror boven är en man) rygg med mitt vapen och säga hörrudu du, ska jag ringa polisen med en ytterst vag beskrivning av brottet eller ska jag väcka min tungt sovande familj?
Jag gör inget av ovanstående.
Ljudet återkommer och nu är jag så rädd att jag måste göra spaningsavbrott för snabbkiss.

Glider ut i vardagsrummet och plirar så ögonen brinner ut i trädgården. Då ser jag hur det rör sig en bit ut i mörkret. Öppnar syskrinet och får med mig saxen för vänsterhänta som jag köpte fel en gång. Stark vapenpark tänker ni nu jag vet.
Nu är jag framme vid vardagsrumsfönstret och hyperventilerar. Tjuven står vid växthuset, vid min melonplantering. Jag ser ett par ben……jag ser två par ben.

Det är ett rådjur…………en bock med horn som liksom gnider sig mot vårt växthus och som efter att jag knackat lite på rutan med saxen flyger iväg. Tänker på rådjurets syn, en galen pionröd kvinna, med sax, skohorn, volymfrisyr , galen blick och för tight linne. Klart man drar till skogs.

Polisninjan som vaktar Kålltorp om natten blåser av operation Skohorn och dricker ett glas vatten. Man svettas när man spanar vill jag lova eller så drog klimakteriet igång här och nu. Ingen vet. Men vad vi vet är att banditen är oskadliggjord (läs bortskrämd), saxen ligger åter i syskrinet och Gotham City kan sova tryggt.

Jag har sagt upp mig

Ja gång efter annan har jag denna sommar fått uttala meningen:
Jag har sagt upp mig.

Jag har även utvecklat varianter såsom:
Jo jag har ju slutat på mitt jobb.

Jag har bestämt mig för att tacka för mig.

Vet inte om du hört men jag har slutat på radion.

Så där håller jag på och för varje gång jag säger det känns det mer och mer på riktigt.


Därefter måste jag svara på varför.
Ibland vill jag tonårssvara därför. Människor vill ha sensationer såsom skandal och trakasserier och ser lite besvikna ut när min anledning bara är att jag känner mig klar med radio för den här gången. Vissa lägger huvudet på sned och säger:Men det är väl en vääääääldigt speciell arbetsplats va?!?
Andra nästan viskar att dom hört att på min numera fd arbetsplats jobbar många komplicerade personer. Källan till denna info har dom svårt att ange. Sedan har du klicken som också slutat på sina respektive arbetsplatser och nu mailledes vill bilda någon form av gäng med ytterst oklart uppdrag.


Ja det är en speciell arbetsplats på ett bra sätt men förmodligen inte mer speciell än någon annan, nej ingen är jobbig att arbeta med och att bilda diffust gäng ligger inte i planeringen just nu.
Vad ska du jobba med nu då mailas, rings och frågas det om med uppspärrade blickar. Här vill man ha kött! Ett toppjobb på UD kanske..,,,


Eventuellt kommer jag elitsatsa på längdåkning, bli svinbra på broderi, skriva en bok ingen läser, sälja lertomtar på julmarknad eller satsa på musiken(sa inte alla fräna killar på gymnasiet att ”jag ska satsa helt på musiken nu”.) I dag jobbar dom tex på Telenor.


För egen del får vi se vad det blir. Allt ska bli bra och som alltid -hur svårt kan det vara?!?



Klara för start

Man känner det. Suget i magen. Odefinierbar smärta på konstiga ställen. Ängsliga mess med elitlöparfrågor såsom

Vad har vi på oss?

Ska ni ha smink?

Ska vi köra sidofläta som vanligt?

Hur långt är loppet?

Så där har vi hållit på under hela veckan. En riktigt fåfäng person i gruppen (läs jag) har tom varit hos frisören för vi (läs jag igen) springer ju som bekant aldrig ett lopp med grå utväxt.

Ja du hör. Det var ett tag sedan vi sprang ett lopp. Det senaste året kommer inte gå till historien som gruppens bästa. Ibland liksom hårdtestar livet vad man står pall både fysiskt och psykiskt. Därför känns morgondagens lopp viktigt. Vi är revanschsugna. ”Nu jävlar!!” messar vi samtidigt som vi enas om att vi inte ska hetsspringa.

Urban Run inne i centrala delarna av Göteborg blir det. En ytterst snäll tillställning och ett lopp där man”får uppleva Göteborg”. För något år sedan hade vi inte ens övervägt det här loppet men nu känns det som vi är som gjorda för det.

När Göteborgsvarvet sedan hör av sig och frågar om vi vill göra en takeover(ungdomsord för att ta över ansvaret) på deras Instastories går lyckopulsen upp till max. En takeover när man är över 40 är inte dåligt ;).

Vi är tillbaka, vi tog oss igenom så mycket och imorgon ska vi föreviga varje steg så mycket vi bara orkar. Lipgloss och voltaren-det pissiga året 1-0.

Så följ oss på Göteborgsvarvets Instagram eller än bättre, häng med och spring!

Vi är trion med sidofläta, lite mascara och glöd i blick. Nu kör vi!!!

Stress på spa

Två ben sticker upp som ett proffstecken mitt i skogsavdelningen på Vann Spa. Det är en mycket glad sexåring som med sprutande näsborrar dyker upp mitt bland oss spaare.

-Det här kunde jag inte när jag var fem skriker han till sin mamma som med lugn, eventuellt lite hotfull röst förklarar att här är människor för att slappna av, inte för att se någon stå på händer. De lämnar den lilla grottan och kvar blir jag och min son tillsammans med en innerligt kärlekspar.

De visar sin kärlek så högtljutt att jag inte alls hör de rofyllda skogsljuden. Min son som går all in med relaxen flyter runt med slutna ögon och missar all kärlek. Själv vill jag skrika LÄGG AV! jättehögt. Paret vars dialekt inte andas storstad börjar viska saker till varandra och skrattar sexigt. Vi är samtliga hulkengröna inne i den sk skogspoolen.

Jag svettas besvärat och petar på min son som kränkt samt pga av öron under vattnet vrålar:Men ååå jag sov nästan!

Vi slirar på hala spatofflor vidare till storpoolen som är proppad av ett äldre klientel och flera av dom har nog bränt sig i solen för det hänger flagnade skinn både här och där. Som dom njuter. Jag tänker på lös hud och vill fly. I utsiktsbastun där större delen av Bohuslän sitter uppflugna som hönor är golvet så varmt att min son slänger fina sparocken som en bro mellan dörren och laven. Hönorna har aldrig sett något roligare.

-Jag har knappt någon puls ler en kvinna mot sin väninna som i sin tur är så avslappnad att hon knappt orkar nicka till svar.

Min puls är uppe i minst 200 slag.

Vi halkar ur och i samtliga bad och bastur. Sedan går vi upp på rummet och jag som glömt balsam försöker hetskamma håret från Ronja Rövardotterstadie utan framgång.

På middagen ser vi alla som vi sett i spa-avdelningen. Kärleksparet är fortfarande tokiga i varandra och äter middag på samma stol. Äldre hudgänget är så fina och släta…. Handstående sexåringen kommer gående med flera av hotellets biljardbollar innanför tröjan och min son slår på stort och äter majs, vitt bröd och pasta från den mulliga sommarbuffén.

Nästa morgon ställer vi klockan på 7 och får hela Vann spa för oss själva. Vi simmar, bastar och halvsover i de varma utepoolerna. Vi står på händer och jag tänker att all lös hus måste lösts upp under natten. Samtidigt som turturduvorna checkar vi ut. De är trötta. Vi är pigga. Olika det där. I mitt nästa liv ska jag bli en harmonisk spa-människa som inte noterar hud i rörelse, dialekter, snorsprutande näsborrar, biljardbollar och kyssljud. Då ska jag njuta medan all min hud sakta lämnar min kropp och knappt orka svara min pulslösa kompis tilltalar mig. Det blir fint. Längtar!

Bockstenskvinnan

Ser på djup framtidsdokumentär där den mycket allvarsamma brittiska berättarrösten ställer frågan vad vi vill lämna efter oss till kommande generationer.

Kommande dag vaknar jag till att grannen bankar och sågar intensivt.

-Utegym till barnen konstaterar han. Du vet de måste hålla igång även på sommaren. Barnen i fråga är i 40-årsåldern och byggpappan runt 70. Med lätt kutrygg kämpar han på. Hänger upp rep och spikar upp handtag att svinga sig i. Sedan anländer de kralliga ”barnen” och när solen är som mest ilsken inviger de under styrkelyftarstånk sitt utegym. Deras egna barn gungas parallellt tills sömns av den nu kaffedrickande fd byggpappan.

Tänk när en robotarkeolog i framtiden gräver fram denna konstruktion. Med dataröst kommer hen analysera:

-Kan-det-ha-varit-en-djurpark? Neeej! För-mycket-mänsklig-vävnad-på. Det-innehåller-spår-av-40-års-kris-och-ångest.

Roboten borstar bort lite sand och tillkallar en människa i kakifärgade kläder(ja jag har sett mycket på film).

-Åååå så välbevarat kvittrar människan. Det här är ett typiskt utegym! Mycket vanliga från 2015 och framåt. Men runt 2021 sägs det att människorna tröttnade att hänga i handtag och drämma rep i marken. Bredvid utegymmet gräver roboten vidare och hittar snart en mycket urblekt flamingo i flera bitar.

-Ja se där! Ännu en sådan där. Den kan vi bara lägga i en låda för sådana har vi grävt upp i tusental. Dessa levde en sommar eller två runt 2018 säger kakimänniskan. Man blåste upp dom och flöt omkring planlöst på i hav, pool och sjö. Oklart varför.

Själv är jag glad att jag inte gick ner mig i ett träsk nu efter en svullardag och blev bevarad i perfekt bockstensmannenskick iförd tröja med trycket ”I am sport”, tråkig BH och rutiga flanellshorts. Roboten med sällskap hade imponerats av det rika magsäcksinnehållet.

-Både popcorn, halloumiburgare, glass, huvudvärkstablett, filidutter, makrill, smörgås,citronvatten och en FLUGA hade de fått skriva in i sina arkeologdatorer.

-Kvinnan kan omöjligt ha levt nära utegymmet med det osunda maginnehållet kommer kakitjejen säga.

-Men vad gjorde hon här? Den frågan får hon inte svar på.

Jag vet dock att hon var ute och så att säga joggade av sig dagen när hon pga enormt luftinsug fick med sig en fluga. Hon dog mätt och belåten i närheten av både utegym och flamingo. Hon var med andra en kvinna på semester.

Gökboet

Igår jobbade vi som glada påhejare i båt när Strand till strand kördes i Hunnebostrand. Ett swimrunlopp i 30 graders värme. Samtliga deltagare skrattade, hade kul, tjoade och vinkade. Bil laddning på att de sprang ett lopp. De har garanterat inte de inre rösterna. Jag har så många. Den tjocka latmasken som bara lockar med vilodagar och godis, helst hela tiden. Latmasken har bra argument såsom att kroppen måste återhämta sig, att man inte ska stressa musklerna och att om jag springer så här sent kommer jag ligga vaken heeeeela natten.

-Vill du göra så mot dig själv? Väser latmasken uppstressat när jag överväger löpning vid 21-tiden.

Sedan har vi latmaskens elake vän Slaktaren som med död andedräkt alltid vrålar högst under lopp. Slaktaren är läskigt noga med att påpeka om jag slarvat med träningen och kan bryta ner den bäste. Som en målsökande robot hittar Slaktaren alla mina svaga punkter.

-Bara du inte får kramp nu viskar han och jag känner efter.

-Herreguuuud vad många som springer om dig!!! Jag har aldrig sett något liknande. Han är chockad men inte förvånad. Usch vad långsamt du springer!!! Han kniper ihop ögonen.

-Du behöver ju inte springa hela loppet ler Latmasken. Det går att bryta!

-Du är ju ingen bra löpare! Glöm inte det rökhostar Slaktaren.

-Åååå bara inte din mage ballar ur nu som förra gången skriker Latmasken och Slaktaren i kör.

Allt detta bara pågår inom mig. Jag våndas och slits mellan dessa två. Meter efter meter frodas de och jag lyssnar och tar åt mig, blir kränkt. Dras ner i mörkret. När jag är som mest trött, bruten och knäckt kommer han dock med långa steg och högt uppdragna jeans. Rekorderlig och mild lyser han upp rummet-Värmlänningen. Älskar honom.

-Hääääälvette vad du kör på nu! De andre har faaan ingen chans! Du moooosar dom! Öka nu! Han dunkar mig i ryggen och bär mig framåt med sina kraftuttryck på hajkiska. Slaktaren och Latmasken tuggar tuggummi och stör sig på det återvunna självförtroendet.

-Vulgärt piper Latmasken.

-Vilket fruktansvärt tråkigt språk mumlar Slaktaren.

Hela detta gäng går så småningom i mål, själsligt och fysiskt slut. Mycket imponerad av er vältränade som bara har bubbelskrattande enhörningar och gnistrande regnbågar hos er. En dag ska jag bli som er. En lugn och stark vardagsmotionär utan inre röster men fram till dess får jag dras med mitt inre gäng. Nu ska vi snart ut och springa. Värmlänningen är taggad, Slaktaren på dåligt humör och Latmasken gråter av inbillningssmärta i precis hela kroppen.

I övrigt mår jag bra!!!

Vansbrosimningen

-Ja nuuuu ska vi seee jahaha! Har vi Bente från Tyskland här?!? Who ist du Bente? Där fick vi hand upp ja! Willkommen in Vansbro!

Tyske Bente vinkar mot speaker som tom pratar tyska på dalmål. De rosa mössorna kastar sig i och guppar iväg i älven. Speakern drar sina fraser om vilka som aldrig simmat i öppet vatten, att man ska ta det lugnt i starten och så frågar han precis som vanligt vilka som simmar Vansbrosimmet för sista gången. De som räcker upp handen river ner spridda skratt bland oss i publiken….

Det är det där med vi i publiken. Jag kan inte riktigt hantera att det här året blir det inget sim för mig. I år är jag en utav dem som hasar bredvid vattnet. Jag har haft hjärtmuskelinflammation och avråds från start. Boring!!! Min sambo crawlar iväg och gud vad bra jag är på att vråla och klappa högt. Vår kompis Micke sticker iväg. Jag kollar klockan,beräknar sluttid och illstirrar på alla i vattnet som ser precis likadana ut för att kunna filma och fota de lyckliga simmarna.

När de går i mål är de glada och gör tuffa segertecken. Jag hetsäter kolaremmar och kliar på soleksem. Avundsjuk är jag. Ja avundsjuk och lite sur, i smyg.

I målområdet tas det selfies och kramas. Jag tittar med svart blick på alla medaljhalsar som passerar.

Det blir kväll. En stekvarm afton.

Kvällsdopp! utropar resten av gänget.

Så händer det då! Jag hoppar i det bruna vattnet 200 meter från mål och crawlar griskisandes pga inga glasögon mot klockportalen. Vid målet står två killar som hejar på. Mycket världsvant sätter jag handen mot tidtagningen som vi erfarna simmare gör och sedan vänder jag och simmar tillbaka. Vi behöver inte prata om när jag skulle upp på pontonbryggan och sonen skrek att jag skulle välta heeeela bryggan för då blir det skräckfilm.

Nästa år! Då ska jag ge Bente en match. Då jädrar får någon annan klappa högt och ropa kämpa,kämpa OCH när speakern frågar vilka som simmar Vansbro för sista gången tänker jag absolut inte räcka upp handen.

#tbt

-Redan 2016 var fitnessveckan en tradition och snart kör vi igen.

Den börjar nu konstaterar min lillasyster med dramatisk röst.Fitnessveckan lägger hon till. Storasyster får uppspelt svettmustasch och undrar försiktigt vad det innebär.
-Det är sista hårdsatsningen före jobbstressen börjar förklarar sträng syster. Vi ska köra så jäkla hårt.

Sagt och gjort. Vi springer slingor i skogen. Intervallskenar i backar så syrran får lock för öronen och gör utfall på uteplatsen inför gapskrattande barn som aldrig sett så röda ansikten förut. Efter passen stapplar vi fram. Ojar oss för att få uppmärksamhet och kollar noga i alla våra appar vi köpt till överpris exakt hur långt vi sprungit. Fitnessveckan går ingen förbi så att säga.

Så blir det lunch i sommarhuset och mamma Agneta viftar yvigt med en påse där innehållet liksom läckt igenom. Påsen är ljummen.
De två deltagarna i Fitnessveckan utbyter stressade blickar.

-Kardemummabullar triumferar mamma.

Vi äter våra bullar okommenterat med andakt.
För under Fitnessveckan får man äta kardemummabullar om de råkar vara färska och varma. Så står det i reglerna. Tydligen får man dra några rutor choklad i skymningen också men bara om det regnar och Kommissarie Gently visas på TV. Precis så var det ikväll. Sjukt! Men regler är regler och dom följer vi. Älskar Fitnessveckan!

Flygledartornet

Det är Lufthansa!

Jag och min kompis sedan 38 år tillbaka plirar mot himlen mot en prick som rör sig över himlen.

-Är det inte lite för lila på nosen?

Vi kisar ännu mer intensivt.

-Frankfurt slår jag fast med viktig vetarmin.Garanterat Frankfurt.

-Hmmmmm. Köpenhamn! halvskriker min kompis samtidigt som vi kastar oss över våra telefoner för att se vem som har rätt.

-Laaaaaarnaca! Hur fan kan det komma från Larnaca?!?Thomas Cook suckar vi… Amatörmisstag!

Vi är djupt kränkta båda två.

-Det är bara första dagen! Vi är bättre än så här väser vi mot varandra.

Det är återigen sommar på min äldsta väns altan och vi har, som traditionen bjuder, förvandlats till flygledartorn. Under resten av året ligger vår bevakning nere men så fort vi flyttar ut på trätrallen går vi upp i beredskap. Vi läser av höjd, väder, gissar destination och ojar oss över om vi upplever att ngt plan ligger för lågt. Detta så att säga lite under radar. Våra respektive förstår inte alls tjusningen i att i appen flightradar24 uppspelt kunna sätta ner en kärra(obs!flygledarslang för plan) från Thessaloniki innan lunch.

Vi däremot älskar vårt jobb i tornet. Där har vi det härligt och har utöver all viktig bevakning tid för både kaffe, skvaller och problemlösning av alla de slag.

Om vi inte är själva i sommarmöblerna(läs tornet) och ett plan passerar mimar vi,nästan obemärkt,Gatwick till varandra efter en snabb blick på telefonen för det vore nonchalant att inte notera en flygning.

Detta är precis lagom aktivitet för en trött semesterhjärna. Prova själv. Det finns dom som mot sommarens slut efter en del träning lär sig alla plan utantill. Har hört om en 43-årig kvinna i Göteborg som kan känna igen sena Parisplanet på motorljudet. Hon och hennes flygexpert till kompis borde få Nobelpriset! Tänk att både kunna blogga och landa en kärra från Bordeaux samtidigt. På Arlanda dessutom!Otroligt!

Kaos i universum

I min familjs universum snurrar just nu samtliga planeter i olag. Son helt nedvarvad som bara en tonåring kan bli efter 2 veckors sommarlov, sambo en vecka kvar till semester i uppjagat jobbmood. Sedan har vi mig. Hej! Jag gick på semester i fredags efter en osannolikt intensiv arbetsperiod och har jobbtempot och semesterjublet rusandes i blodet på en och samma gång.

Vårt solsystem är med andra ord i oordning.

Sonen blassé, släntrandes, sambo på tårna, igång, snabb och jag som en ranglig, lättirriterad bro i mitten.

Innan jag somnar målar jag inre bild av första frukosten ihop på länge. Solig, skrattande barn, pannkakor och nypressad juice.

Rangliga bron vaknar 7 och smyger ner i köket för att laga den perfekta lovfrukosten.

Altanmöbler fylls med puffiga kuddar, det steks pannkakor, kokas ägg och bryggs kaffe med sällan skådad frenesi. Dukar fint under parasollen och slår mig ned i väntan på du-är-bästa-mamman/samboapplåden. Klockan är 8. Huset sover. Jag hetsvattnar försummade amplar och nyper bort torkade blad. Tänker att jag får väl äta min yogurt lite i förväg för att inte dö av hunger. När jag hukandes över min influencerbowl strör havregryn från hög höjd hör jag rassel från dukningen där ute. Störtar ut lagom för att se en skata raffsa runt och äga sönder dukningen. Allt porslin flyttas in och rengörs med dunkande tinningar.

Klockan är nu 9 och pannkakorna slokar och kräver kylskåp. Inget tecken på liv en våning upp.

Jag häller upp kaffe i fina koppen och hinner ta några giriga klunkar, kisandes mot solen innan det faller ner blommor från nyss vattnade ampeln rakt ner i kopp.

Vid 10 ropar jag att bordet är dukat med gäll röst. Tonåring och sambo tumlar nedför trappan.

-Får man sitta vid tvn och äta? Undrar sonen med sylt kräkandes ur pannkaksrulle.

-Vi sitter ute svarar modern milt. Tillsammans!

-Men åååååå, det är ju aaaassoligt osv.

Alla placeras dock i utesoffan och lugn råder tills sambon presenterar ”ett roligt förslag på semester i Dalarna”. Då självantänder son och rusar in. Dålig stämning uppstår. Sedan går rangliga bron upp i jobbtempo och googlar på semester på allt från Gotland— till ”en liten bortglömd pärla i Italien” som det står när man läser på. Inget bokas pga allt.

Lagom till middag när son och mor smyggrimaserat över matjessill och far kokat färskpotatisen lite för kort tid rör sig planeterna något mer som vanligt.

Första semesterveckan alltså. Man lär sig aldrig. Familjeuniversumet måste rista lite innan alla planeterna hittar sina nygamla ledighetsbanor lite närmare solen.

I augusti brukar vi vara i fas innan big bang aka skol/jobbstart inträffar. Men tills dess är det lång tid. En ocean av brända pannkakor, myggbett, olästa böcker och stirr mot horisonten.

Rangliga bron blundar och tänker på Einsteins”En kväll där alla är i samförstånd är en förlorad kväll”. Så jobbar vi. Kom igen semestern! Nu åker vi!

Vätterns kämpar

Denna helg körs Vätternrundan och Lipgloss och Voltaren önskar stort lycka till till alla kämpar som tar sig runt Vättern 30 mil i cykelsadeln. Vi i vårt gäng gjorde ju en mindre sväng av detta långlopp och det var ju inga konstigheter. Lite långtråkigt ibland men det lättades upp av glada hejarop från fina människor längs med schlätta, ropandes från sina egna saftkalas i trädgården. Snacka om ett Tour de France rakt utanför bersån. 

Cykling är ju annars den ultimata träningen för oss sällskapssjuka. Finns det något härligare att cykla i bredd och bara snacka skit. Det kan man lätt göra i 30 mil. 

När vi drog en bit på Vätternrundan så var annars våra egna observationer att börjar det regna så blev man snart torr igen. Och börjat något skava gör dig av med det. Det är egentligen mitt stående tips. När min man körde sin chef med cykel och allt till tåget mot Vätternrundan igår så skickade jag med just den hälsningen. Först blev jag lite tårögt och tänkte vad underbart han skulle ha. Den där känslan där allt är fokuserat och klart för att i nästa stund uppträda som om en eventuell hjärtinfarkt är på väg inkommande från höger, samtidigt som bröstkorgen måste ha krympt till storlek x-small under natten, för att sedan bara pumpas ut i blodet som en jäkla resa. 

Efter det så tänkte jag på skavet. 

När vi gav oss iväg på våra cyklar hade våra beställda cykelkläder inte kommit så vi fick liksom improvisera. Och tre mil in i vår Vätternrunda stod det klart att jag behövde göra mig av med ”skavet.” Lyckligtvis hade jag just läst en bok beyond fifty shades där det revs en massa kläder med betoning på underkläder. Spetts är ju ett fantastiskt material i det avseendet. Nu har jag mindre erfarenhet av hur man river ett par ”kallingar” bäst på en bajamaja, men aim for the resårkant Stefan och may the force be with you och alla andra som ger sig ut på en trevlig cykeltur 30 mil runt Vättern. Och hoppar kedjan prova att trampa den rätt bara. 

Svettomania

Vi är i härjedalska fjällen och njuter av sol(idag regnar det visserligen men det talar vi inte om) och underbar skidåkning. Skönt att komma upp till kyla och vinter säger alla innan man åker. 

Jag hävdar dock att fjällresor i svett mätt snudd på slår en Dubaivistelse. Kommer ihåg hur min mormor när hon så att säga tog steget fullt ut in i övergångsåldern ofta med hög röst yttrade orden:”NU får mormor en by!!!” By syftade då till svettby och mormor Ebon skenade mot närmaste altandörr och stod sedan där tills byn passerat. 

På fjällresan duggar byarna tätt för de allra flesta. Från det att man tillsammans med resten av världen som suttit 9 timmar i bil och är så där på gränsen till trötthetssammanbrott ska hyra pjäxor till det att man lämnar boendet bakom sig och åker hem mot civilisationen ligger svetten och väntar på startskott. Vi bär skidor, knäpper pjäxor, ramlar i liften, hamnar för nära brasan i värmestugan och hasar nedför lite för branta pister. Allt med svetten dånandes innanför hjälmen. Blassé 11-åring konstaterar gång efter annan att modern är citat”typ skitröd i facet”slut citat. Men vi harvar på och njuter, sa jag det, njuter.  

En skidsemester är inget för veklingar eller bräckliga relationer. När sambon gång efter annan påpekar att jag ser vinglig ut när jag åker blundar jag och tänker på fikan vi ska ta…bara jag överlever den här backen eller förresten bara sambon överlever. Jag menar en stav är ju svinvass om den kastas med en distinkt snärt. 

Övriga familjemedlemmar kastar sig utför svarta backar medan jag svettas och åter svettas i snällare färger. Men så kommer dagens höjdpunkt. Mami sätter sig i bilen, slirar upp till längdspåren och vansinnesstakar rakt ut i skogen. Mössan blir vit av fryst svett och ögonfransarna fryser till små istappar. Det är tyst, sånär som på skidornas susande i spåren. Jag sliter och svettas dagens sista omgång vätska och det är helt underbart. När jag stannar vid målet och snackar världsvant med några tuffa längdkillar ryker det om min mössa. Bolmandes färdas jag tillbaka till anläggningen med mitt skitröda face. Innanför dörren står familjen redo för bastu. Så jäkla skönt att få värma upp sig lite efter en dag på fjället.

Inge Glid

Denna vecka drar skidSverige igång på riktigt med sportlov vecka 7. Bilar med skidboxar på taket far norrut från Västra Götaland för lite, snö, is och halka. Och så blir det förtjusande skidåkning med bländande bilder på sociala medier där solen alltid skiner. Det är härligt! Det är som det ska. Underbart att få leva i ett land som nästan har skidspåren bakom knuten. Var man än bor. (Ge och ta 6-10 timmar i bil). Om man inte väljer bussresan till alperna och då blir det också genast mer alkohol i backen och inte fullt så mycket vinkande barn i liften på Instagrambilderna.

Hör man till den kategorin av familj som redan har eller ska åka skidor vid annat tillfälle så finns det mycket skoj att hitta på hemmavid.
Som: Lokala badhuset erbjuder hinderbana för hela familjen. OBS denna dag är bassängen stängd för motionssim! Men jag tänker att några vändor kan det väl få bli.
Har fått höra av vår simcoach Malin att jag måste glida mer på mina simtag, tänka mer skidor.
Glidet totalt uteblir och eftersom jag dessutom glömt mina simglasögon blir det inte lättare att crawla med dotterns cyklop så jag riktar i stället in mig på hinderbanan. Som stöttande förälder coachar jag från bassängen hur man bäst tar sig över dom hala gröna korvarna som man ska springa på till andra sidan.
På den flytande uppblåsbara vattenhinderbanan tampas barn i alla åldrar. Från 3 år till manligt 40 plus. Manligt 40 plus är en mycket aktiv grupp och när mina barns far liksom ska ta upp jakten på en tribaltatuerad ålderskompis drar jag en kallsup av skratt. Tänk er en albylvit Faunen Tumnus i Narnia boken Häxan och lejonet med nonchalant hängande badshorts, trippandes på en blöt uppblåsbar grön stock/korv. Hade den lilla spångdansen filmats hade det klippet sänkt YouTube.

Men skrattar först som skrattar sist (som vi felaktigt säger i familjen). Efter påtryckning blev det min tur att ta sig upp på banan och själv försöka springa på de förbaskade blöta gröna korvarna. Första försöket sprang jag två steg och sedan rätt ut på vattnet i tron att jag var Jesus själv. Simhallens badvakter som lojt övervakade det hela hoppade i stolarna. Men det var inget emot vad de gjorde när jag på fjärde försöket graciöst sprang över den lilla gröna spången, snabbt bort på den lite bredare längre varianten och halkade till och satte mig på rumpan och gled mot den slutliga rutschkanan. Då liksom kastades två plaststolar bakåt av skratt och det har aldrig varit skojigare att vara badvakt. Med det kan vi dra slutsatsen att det behövs inget vintrigt sportlov för att få glid, själv saknar jag det mest under frisim. Dab på det!

Vad heter Norges sämsta skidåkare? Svar: Inge Glid

Rapande sjöjungfru

Det var crawlpremiär idag med Coach Malin. Som vi har väntat och längtat och som vi inte hade övat över jullovet enligt ök. Direkt när vi kom in infann sig en känsla av att 2017 blir ett år med simhud mellan tårna. Vi fick stenseriös läxa på papper som jag tappade i en vattenpöl direkt men framför allt fick vi nya badmössor. Förra säsongen var dom rosa, nu svarta. 

Det är ju egentligen som att bli uppgraderad till svart bälte. Rosa glatt och charmigt-svart elit med stålblick. Nu var det ju bara det att det inte simmats så mycket på ett tag och det är ju skit alltså att crawlet är en färskvara för undertecknad. Jag svalde vatten, fick kramp i vaden, glasögonen immade igen och så kom dom. Raparna. Är det bara jag som utan vidare kan rapa hela Vasaätten och resterande regentlängd vid crawl? Det är liksom ölgubbe-på-bänk-utanför-Cooprapar som briserar under vattnet. När dessa avgrundsvrål skulle kombineras med feminina sjöjungfrusparkar blev det för mycket information.

Coach Malin ville se våra rumpor komma upp till ytan i sparkarna. För mycket information igen. Men vilket pass det var och vilken snäll  grupp vi är. Kan man visa skinkan i dagsljus en trist tisdag utan att det ältas efteråt har man hamnat rätt. En spillra klev ur bassängen, en glad spillra med ny badmössa….svart. Nu kör vi med blicken riktad mot Vansbro. Mvh Guuuuusssstaaaav Eeeeeeeriiiiikssoooooooon!!

Rymdimperiet gymmar

Nytt år, nya möjligheter. På gymmet är det så fullt med folk att man knappt kan ta sig fram. Stakmaskinen går varm med stressade vasaloppsåkare som slutat vänta på snö och på löpbandet ramlar nyfrälsta gymmare pga för hög fart+ovana=publik vurpa. 

På Facebook ser jag hur mina vänner fulla av entusiasm delar att de anmält sig till långlopp med skojig undertext om att det är lång tid kvar. Om man var rymdvarelse och råkade landa på valfritt gym en måndagkväll i januari skulle man nog undra om detta verkligen är planeten med intelligenta varelser som det talats om i de yttre galaxerna. För utifrån ser det inte klokt ut. 

Kettlebells som svingas hej vilt med tillhörande mycket sammanbiten blick i spegeln, människa i roddmaskin utstöter förhistoriska dinosaurievrål och i spinningsalen trampar ett genomsvettigt gäng till tuffmusik allt medan instruktören skriker:”Kiiiillllllar! Låt inte tjejerna komma ikapp er nu!!!” Att cyklarna sitter fast i golvet och att de flesta av oss, marsianen inkluderad, inte visste att vi tydligen bokat in oss på ett kampen mellan könenpass är det ingen som säger något om. 

Det är kort sagt ett dårhus, ett svettigt dårhus och alla inklusive vi är inlagda på mycket obestämd tid. Vi har förresten anmält oss det ett lite för långt swimrunlopp i maj. Så skönt att det är många månader tills dess! Då har vi oändligt lång tid på oss att bli elit. Mot roddmaskinen! Vrrrrråååååaaaööööööl!