Skatås Mörkaste

Vi syns alltså finns vi

När jag var liten hängde jag på mig en reflex i form av en snöflinga på den sidan av jackan som var närmast gatan. På cykeln var det ju high tech när reflexerna för ekrarna kom. Men där stannade det liksom med reflexbärandet.

Kommer ihåg när en granne började jogga med en pannlampa. Tror att han till vardags bar den när han utförde viktiga arbeten på sin bil som aldrig riktigt blev klar.
Samma granne hyrde även en gång en egen skylift för trädfällning…Alla fick varsin tur. Dessutom körde han en motorcykel med den längsta framgaffel som världen någonsin skådat. Han låg, som man säger, i framkant……på alla sätt.
Men den där pannlampan. Man såg honom komma svävande över backkrönet utanför vårt hus som ett skepp om natten. Han såg och han syntes. Gjorde inte en grej av att han kunde tända upp hela skogen utan passerade bara i novembermörkret.

Så hoppar vi fram till 2019. Jag joggar på trygg gångbana iförd reflexväst som om man vid feeling kan tända upp med LEDbelysning, mina vantar är helt i reflex och tightsen har fluorescerande partier på vaderna och jag är inte ensam julgran i duggregnet. Hundar bär blinkande halsband, cyklisterna har starka lampor både på fordon, hjälm samt sko-och ryggsäcksöverdrag i reflex. På en lång raksträcka gnistrar alla som ett brokigt halsband ett förskolebarn pärlat utan tanke på stilrenhet.

Vi är alla ett eget litet raveparty hela vägen upp till ansiktet men där tar liksom gnistret slut. Under den sviiiiindyra pannlampan har november skördat all glöd i blick. Bleka kämpar vi på i all vår reflexprakt. På insidan är vi dock bara den lilla snöflingan vi en gång hängde på oss. Trötta och inte alltid sugna på att tugga asfalt. Men vi gör det! Tar jobbet och utmanar mörkrets moder. Här ser ni en massa lysande pärlor som inte viker ner oss. Vi ska synas hela vägen fram till vårsolen! På fredag springer vi Skatås Mörkaste. Jag har köpt en pannlampa som enligt tuff kompis kommer få blommorna att slå ut i skogen. Bröööööl på den infon! Själv är jag mest nöjd om jag, som min granne från barndomen kommer svävande över krönet. Gör jag det firar jag eventuellt med att hyra en egen skylift!!!

Skatås Mörkaste

Det finns några (läs många) grejer inom träning som jag liksom inte råbrinner för:
1. Mörker
2. Lera
3. Löpning

Så!!! Om mindre än två veckor går starten till Skatas Mörkaste och jag är dumglatt anmäld. Ett lopp i totalt mörker och ja man springer i kuperad och eventuellt lerig terräng. Vad är mitt problem? Varför gör jag detta?
Förra gången jag sprang fruktade jag för mitt liv och mådde 100% dåligt under hela loppet.

Nu fick ju det sin förklaring då jag natten efter plötsligt låg på en allvarsam hjärtavdelning på Östra sjukhuset med hjärtmuskelinflammation. MEN under loppet mådde jag, handen på det inflammerade hjärtat, mest dåligt för att vi låg sist, att det var halt, att min pannlampa fastnade i något sorts blinkläge samt att det haglade(hej lipsill).

Fattar inte varför jag måste på det igen liksom.Redan nu har jag småångest och mitt löparsällskap aka syrran har klartgjort att det är alkohol-och sockerstopp fram till loppet. Vi får inte bli sjuka, inte skada oss och vi MÅSTE köpa ny pannlampa messar hon med många utropstecken. Så många viktiga saker att tänka på liksom.

Jag känner mig mest rädd. Tänk om det vilar en hjärtmuskelförbannelse över loppet och att jag halvdör igen!!!Typiskt onödigt! I och för sig var ju en i vår grupp som vill vara anonym helt säker på att hon, på riktigt, hade fått en hjärntumör precis i starten på Vansbrosimmet för några år sedan så kanske är det ett gott tecken att ha lite dödsångest. Men man bör nog inte vara överdramatisk hypokondriker när man är vardagselit. Man borde tänka…Vad roligt med ett lopp i mörker. Himlar vad bra det kommer gå, speciellt för mig som är så stark. Man borde vara ljus och solig i sinnet. Jag är motsatsen.

SÅÅÅÅ nattsvart-75 tar väl och klickar hem en pannlampa till överpris och taggar till för inget stoppar ju som bekant en lipglossare……inte mörker, inte lera, inte hjärtat och definitivt inte den inre dramatenvrålande Börje Ahlstedt som i Mattiskostym skriker: DU HAR INGEN KONDITION!!