Man måste inte älska löpning bara för att man har två ben eller för att det kallas att springa om man får upp tillräcklig fart på dem. Men man måste försöka springa om man anmält sig till ett terränglopp. Så förra veckan stod det intervallträning på schemat. Coach Cami satte klockan och vi satte av. Ut i skogen och sprang vilse! Eftersom vi sprang fel sist vi gav oss ut i skogen, tänkte vi att nu tar vi en annan slinga, och kom i stället vilse. Men är man ett gott gäng gör lite springa vilse inget. Trots att Anna en gång var en långdistanslöpare av rang, så blir hon lika glad som jag när någon i gruppen ropar: Stopp! Det händer alldeles för sällan. Eller ah…
Men att någon ropar stopp på grund av katt i spåret är något nytt. Vi är annars väldigt rädda för djur i spåret. Räddast är vi för björn. Sedan kommer Lo och Varg. Grävling vore fruktansvärt. Orm känns mindre troligt. En mus prasslandes i löv kanske inte låter så farligt. Men pröva en mörk septemberkväll utan pannlampa på Skatåsmilen, och det lilla musprasslet blir till ett förföljande eko. Cami säger att där vi springer finns det bara Älg och vi har inte bestämt om vi är rädda för Älg. 
Hur som helst blev det denna afton ett STOPP. Cami ropade stopp i god tid när vi springflåsandes såg en katt stå och titta vid backens slut. Pulsklockan stängdes av med ett pip. När vi klappat klart och långsamt småjoggade vidare, med klockan åter påslagen, slog jag hastigt ihop händerna och skrek tufft: Nu kör vi! Det blev tvärnit. Ett stopp värre en ett riktigt skrikande Stopp! Jag häxskrattade glatt åt deras reaktion och fick snällt tala om att jag skojade. När chocken släppt över mitt utspel, lufsade vi alla i väg i maklig takt. Små pratandes om katten. Föga anade vi då att Cami hade en helvetesbacke på lut för oss att attackera. Och då fanns inte ett levande ting i syne.