Det var inte en 41-årig, hyfsat stabil kvinna som ställde sig framför scenen i Scandinavium igår kväll för att ta ett långsamt farväl av sitt älsklingsband. Nej det är en anspänd 20-åring med känslorna utanpå som inom ett par minuter skulle få hänga med bandet som betydde allt för henne när hon precis flyttat hemifrån för att plugga i en stad där hon inte kände någon.
För så var det med Kent för mig. Kärlek vid första öronkastet och känslorna har bestått genom alla år. Varje låt är ett som ett litet vykort från mitt liv. När konserten drar igång med 999 brister det direkt och jag snyftar ikapp med en främmande yngling som står bredvid mig. Känslorna svallar okontrollerat under hela konserten på samtliga som står runt omkring mig. Det filmas, fotas, snörvlas, skrattas, sjungs, applåderas och hoppas på stället.
Låt på låt och minne på minne radas upp. 747-lägenhet på Tegnérsgatan, pluggade och var kär i typ alla killar. , Chans-lägenhet med äppeltapet på Eklandagatan där det dracks kanelte, färgades hår och gicks vidare efter en separation, Jag ser dig-På repeat inför ett Göteborgsvarv. Skatås i vårkostym, kär och ont i hälsenan. När jag i slutet av konserten vänder blicken upp mot konfettin som regnar över oss vet jag att jag och Kent inte gör slut ikväll. Vi kanske inte ses på ett tag men vi kommer höras varje dag som vi alltid gör. Man överger ju inte varandra bara så där.
Omtumlad snubblar jag ut ur Scandinavium och när jag väntar på vagnen kommer regnet. Symboliskt tänker jag överdramatiskt. Min inre 20-åring skuttar ut i kvällen. Äventyret väntar. 41-åringen tar femman hem och löser av barnvakten. Tack Kent för alla år av underbart stora känslor. Klarsynt betyg 5 av 5 såklart. Då som nu för alltid.