Mitt träningfacit den gångna månaden är heeelt sinnessjukt! Jag har kört minst 20 mil längd både klassiskt och skate. Har lärt mig perfekt stakningsteknik och även klämt in både backhoppning och storslalom.
Svetten har lackat och knogarna vitnat. Trist bara att allt detta skett i horisontalläge i soffan. Jag har varit sjuk. Trodde jag var frisk och gjorde en klassisk rivstart, blev sjuk igen och fortsatte den övernitiska soffträningen. När jag i förrgår av mig själv bedömdes som frisk igen och flängde ut i löparspåret var jag på insidan Stina Nilsson. För mitt inre svischade jag uppför backar med ros på kind och mål i blick.
Zoomar vi så att säga ut från det inre fick vi se en eländig varelse som hasade på ettans växel(den växeln jobbar nästan aldrig vi i skidlandslaget på, framför allt inte i löpning). Jag hostade, flåsade och snoret rann. Tightsen skavde i midjan pga noll brända kalorier i juletid och sport-bhn knäppte glatt upp sig med en smäll redan i andra backen. Avskyr att kondition är en färskvara och att jag blev sjuk när jag som bäst behöver hårdträna.
Orkar inte höra en till som med huvudet på sned säger att min kropp sa ifrån för den behövde vila. Mest för att jag vet att det är sant. Det hade dock varit trevligt om samma kropp med likvärdig bestämdhet nu säger ifrån på skarpen att det är dags att springa milen igen. Onödigt tyst är den. Sneglar trånande mot soffan. Men det är färdigvilat nu. Ut och jobba! Tillsammans med hela Göteborg som i nya träningskläder och nyårslöftepanik älgar om mig harvar jag i innerspår.
Har under alla mina timmar med skidlandslaget lärt mig att det är bra med ett mantra när det är tungt. Jag börjar med:Får inte stanna, får inte stanna, får inte stanna som sedan övergår i du kommer inte dö, du kommer inte dö och till slut landar i fan, fan, fan. Lite så blev det. Jag kom dock runt. Varken mer eller mindre. Framför allt inte mer. Nu är Spolander dock tillbaka för att stanna. Nu kör vi!(sagt utan kraft) eller som vi i skidlandslaget säger:Kliv,kliv överlev!