På parkeringen utanför gymmet och PT-passet sneglar jag hungrigt mot handikapprutan. Fast där får man ju inte stå när man vållat sig själv smärta i benen. Det är dag 5 i rad med tuffa träningspass. Ibland fryser den viktiga vilodagen inne helt enkelt. 
Mina ben gör ont, mina armar är trötta, ja hela kroppen är öm. Ojar mig som Krösamaja i trappan upp till veckans svettfest. PT-Reino tycker dock aldrig synd om oss utan konstaterar att träningsvärk inte är farligt och sedan är det liksom färdigpratat om det. Det känns som jag har en kniv i låret säger jag lite tyst till Sara på väg in i spinningsalen. Ingen hör. 
En timma av smärta följer. Dom starka tjejerna från förra veckan är som bortblåsta. Sara flaggar för att middagen är på väg upp och jag gnäller att jag vill gråta lite. Men vi tar oss igenom tunga cykelpassager, magdödare och kettlebells. Passet idag går inte till historien som gången då vi var superstarka. Vi var inte så härliga alls när jag tänker på det. Mer vresiga. Som två sura gubbar med hatt som hytter med näven åt ungdomar. Däremot var vi lite tuffa(inte när jag snyftade i handduken) för att vi slet oss igenom skiten. Firma Vahlberg/Spolander har tjockare pannben än vad vi tror. Reino säger att ingen dött av träningsvärk. Jag är tveksam. Kanske blir jag den första. Pass på historiskt ögonblick när jag ska gå ur sängen i morgon.