Laleh, New York och vi

Tittar på Lalehs framträdande i New York. Hon slår på en trumma med högerhanden, sjunger fantastiskt och bär helt coola kläder alldeles avslappnat. I somras såg jag henne uppträda med något pandaliknande på huvudet, en drömfångare i midjan och fjäderkjol. Skulle jag ta på mig dom kläderna till jobbet hade mina arbetskamrater ringt psyket. Men Laleh är självklar. Det är inga som helst frågetecken kring hennes udda väsen. Hur blir man så där orädd att sticka ut med all sin konstighet? Men så tänker jag vidare på när jag, Karin och Sara stod på längdskidor med noll mil i benen och skräck i blick för ungefär ett år sedan. Våra nya kompressionskläder hade precis lämnat förpackningen. Vi stod vid sidan av spåret och såg alla vana längdåkare susa förbi. Små rädda kaninhjärtan tickade i våra bröst. Sara som är tuffast i vår grupp kastade sig ut först och vi hängde på. Efteråt blev vi inbjudna i skidklubbens stuga och snackade plötsligt initierat med de andra superåkarna. Vi bullerskrattade kring spårkartan, fick koden till klubbhusdörren och ja betedde oss självklart. Man borde slänga sig handlöst ut och vara självklar oftare. När man gör det slås otippade dörrar upp med en smäll. Inte släppa ängslan över bron. Så ska det bli från och med nu. Det som började med gubbskämt i en klubbstuga i Trollhättan kan mycket väl sluta i New York.

Kommentera