Jag står alltid längst bak. Det är sedan gammalt. På skolfoto, i startgruppen på lopp och på varje träningsklass. Tror det är en kombination mellan att jag är lång, blygsel och inte ska väl jag…. Idag är jag sen till morgonens pass och hamnar längst fram. Alla perfekta tofstjejer står bakom. Noterar raskt i spegeln att min nya t-shirt är aningen för kort. Fan! Jag vill inte stå här framme. Men sedan bara skiter jag i allt. Jag kan ju stegen och har styrka att lyfta min skivstång lika högt som alla andra. Det kan vara idag jag blev en annan människa, en mer modig eller så hände det redan i fredags när jag vågade pressa mig in mellan mina idoler Alex och Sigge för ett foto. Längst fram är det nya längst bak liksom. Fast när det kommer till matlagning kommer jag fortsätta hålla en låg profil. Man måste ändå tänka på sin omgivnings väl och ve.