Ibland får saker onödigt stora proportioner. Som när mitt fina nagellack slår i hissgolvet med ett pang, på väg upp mot plan 6. Mitt fina OPI. Nej, nej! Jag som har viktig date med säkerhetsansvarig. Helt ovärdigt kommer jag få sitta med rosafläckiga naglar. Jag som hade tankar på att starta en helt ny grym vecka. Göra slut med min vän Chocolate, vända ryggen åt Candy, äta mer grönsaker, pumpa mina muskler, gå, cykla, simma och unna mig en lillördag. Självömkan deLux slår till. Och jag kan inte åka skidor, simma, (antagligen inte gå ”rätt” med stavar), trampa rätt på cykeln eller gå och lägg mig i tid. Och ska man vara fin får man lida pin, F*n nagellacket! Då går brandlarmet där jag sitter på jobbet. Osäker hur jag tar mig ut följer jag strömmen. Det blir snabbt kö i trappan. En kollega glider skrattande förbi med morgonkaffet och jag inser att det bara är att ge upp. Livet är som det är!
En grym vecka i mitt liv bör naturligt starta med att vår diabetessjuka katt har kissat på golvet, (Igen!) Tjejerna vill inte klä sig, inte äta, vi blir sena och smöret är slut. Med brandlarmet skrikande i öronen är jag glad att detta bara är en övning. För annars hade jag varit död nu. Å, då är det en världslig sak att gå på möte med rosafläckiga naglar.