De där två. Karin och Sara! Först jobbade vi i varandras periferi. Sedan jobbade vi ihop. Efter ett tag började de jobba på andra ställen. Vi höll dock kontakten och åt lunch så ofta vi fick chansen. Att vi nu helt plötsligt bränner 84 mil i bil på 2 dagar för att träna längd är konstigt självklart. Men när vi i en sammanbiten, tät klunga skidade på Långberget i måndags kunde jag ändå inte låta bli att tänka på hur vi hamnade här. Varför åker vi inte på shoppinghelg till NY istället som typ ALLA andra tjejkompisar när vi vill umgås? Nu harvar vi här på ett berg i Värmland med röda näsor och stelfrusna fingrar. Vi diskuterar den perfekta handsken, nässkrattar lite nördigt över coola pjäxor och går på vallakurs. Vi mailar länkar till varandra med skidspår,hyr boende i Mora av en kille vi inte känner och är tunneln med snötunneln i Torsby. Vår omgivning är stolt men
aningen förvånad. Ingen trodde det här om oss, allra minst vi själva. Vi har lämnat boxen och kommer stanna här. NY ligger kvar. Snön däremot smälter i mars.