Man borde gå i mål oftare i vardagen. Passera en linje och få medalj. Tänk efter en helvetesdag på jobbet, storhandling, huvudvärk, läxläsning och när man tror att man ska få gå till sängs minns man att det är matsäcksdag i morgon. Tänk om det då stod en snäll kranskulla i dörröppningen och på klingande dalmål sa:Grattis, bra jobbat! varpå man fick medalj i vardagspussel eller plättstekning efter midnatt. 
För den där klappen på axeln efter ett slitigt lopp kan få den tuffaste att snörvla till,kyssa sin medalj och känna sig filterlöst ostoppbar. Igår kramade jag främlingar efter målgång, gjorde highfive med barn som bjöd på saft och visade proffstecken på storbildsskärmen. Lycka och lättnad i dess renaste form. Då hade jag ändå bara simmat 3 kilometer i en älv iförd för liten badmössa. När vi klarar julhandlingen dan före dan utan att tänka mordiska tankar eller bara håller  humöret uppe när det regnar även tredje veckan på semestern och familjen är instängd i en pyttig hyrstuga. Det är då vi är riktigt värda en medalj. En av renaste guld och helt utan baksida.