Jag vet inte hur ni känner så här års men jag tycker det är bitterljuvt. Syrenen tvekar, man ser semestern i fjärran, grismycket på jobbet,  Göteborgsvarvet närmar sig för delar av gruppen och det kommer sommarsånger med hem i sonens ryggsäck.
I Skatås är det proppfullt av löpare med panik i blick som ska toppa formen genom hysteriska ruscher och långa grodhopp(man runt 40 som hoppade runt på huk på Apslätten). Det var bara kompressionskläderna som stod mellan honom och en enkelbiljett till psyket.
Vi är kort och gott lite sköra så här års. Bräckliga sitter vi i bilen utanför Sats med 20 min kvar till PT-timme. Före varje pass med vår starke brorsa Reino har vi råångest. Vi spekulerar i hur jobbigt det kommer bli, hur ont det ska göra och om vi kommer dö av trötthet. En timma senare kryper vi ut från gymmet med samtliga frågor besvarade. Sara är övertygad om att hennes bak har lossnat och jag vill helkroppsgipsa mig.  Men jädrar vad bra vi mår.
Sara rundade dessutom av med att mucka med en norsk proffslöpare på bandet bredvid. Reino säger att om Sara kan tjafsa så där mycket när hon springer ska hon höja hastigheten på bandet. Inombords dör jag över onelinerdrottningen vid min sida som säger att löparbandet gott kan springa utan henne.
Vårvemodet är borta och ansiktet illrött när vi stapplar ut i vårkvällen. Det är i den här känslan man ska bo jämt. Precis i mitten mellan vägg och syrén.