Vi springer lopp, bokar PT och lusläser artiklar om hur man optimerar sitt löpsteg. I motionsområdets brantaste backar möts vi i skymningen när vi intervalltränar och på gymmet svingar vi kettlebells som vi aldrig gjort annat. Nästan febrigt bläddrar vi i sportbutikernas bilagor i tidningen i jakt på något nytt som kanske kan kapa en minut på milen. 
Kära motionär!! Jag älskar oss! Vi vågar prova nya sporter, anmäler oss till lopp vi hoppas att vi ska klara och vi klarar det. Medaljerna är vårt kvitto, vår seger. Men knappt är vi i mål förrän cirkusen är igång igen. Vi analyserar loppet och precis allting runt om och fastän vi sagt till varandra att ta det lite lugnt ett tag är vi strax anmälda till ett nytt lopp för ”man kan ju lika gärna göra Göteborgsklassikern” när man ändå är igång liksom. Då hänger nästkommande prestation över oss som ett litet moln och vi ojar oss, planerar och köper något nytt. 
En motionär före ett lopp är den optimala konsumenten. Vi är i den stunden som svagast och beredda att lägga hela hushållskassan på gel, specialglasögon och kompressionsstrumpor. Det är synd att hemmakroppsmotionären inte kan leva på sin idrott. Vårt sportande kostar oss bara tid, pengar och smärta. Men vi gör det ändå för vi gillar svetten och den totala paniken före start. Tycker vi är tappra soldater, tuffa. Det bästa med att vara motionär är att du inte behöver stå till svars inför ett helt land på bästa sändningstid då tex din mage ballat ur på Lidingöloppet och vi går helt under radar när vi ibland behöver knäcka loss 4 rutor choklad dagen före ett lopp. Mest för att vi kan, får och är värda det. Heja oss, tillsammans är vi nästan lika starka som eliten.