Nu på morgonen är det många små Lucior,tomtar, tärnor, pepparkaksgummor/gubbar och stjärngossar som sjunger hjärtskärande i gymnastiksalar runt om i landet. I publiken torkar föräldrarna en tår och mumlar uppskattande lite för nära kamerans mikrofon. 
Därefter äts det lussekatter i klassrummet och kanske läser fröken en julsaga. Sedan tändes alltid lysrören. Dom där jäkla kalla lysrören som bröt mysförtrollningen. Att gå från halvdvala med ljus på bänken till illvitt sken var traumatiskt för mig. 
När man sedan blev äldre sov jag med flätor för att få perfekt våfflat hår i högstadieskolans tåg. Jag såg ut som Rulle….för er som minns honom. Man tindrade mot snygga killarna i nian som i sin tur tindrade mot lucian…hon som inte såg ut som Rulle. 
Väl i gymnasiet fick jag och min likasinnade kamrat nog av att spela andrafiol bakom ljusets drottning och under en sen kväll sydde vi ett vinnande koncept. Luciatåget skred in i en fullsatt aula. Längst bak gick vi. Det var svårt att se i mörkret men väl framme på scen tände vi vår belysning, vår GRANbelysning. En ny tradition var född på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka. 
Så kära ni som känner att glittret i håret så att säga skaver. Utforska nya karaktären. Våra granar var bara början. Vad blir nästa steg? Julkorven, grisen eller varför inte en Ris a la Malta längst fram?!? Det tar vi i hand på. Än finns det tid kvar att sy eller som det nya talesättet säger:”Ingen glömmer en gröt.”