Igår kom det ett mail från min sambo. Jag kände liksom på mig att gränsen var nådd när han monterade på cykelhållaren i hällande regn.
”Öppet brev till L och V!
Det är inte det att vi inte gillar sport. Tvärtom. Vi älskar träning och sport. Vi tycker att våra fruar/sambos/tjejer är som vackrast när de genomsvettiga stretchar ut efter löprundan. Och när vi drar upp dragkedjan i våtdräkten så är det Askungen vi ser framför oss, på väg till bal. Vi nickar uppskattande även när ni berättar om det stenhårda PT-passet med er…hmmm…manlige instruktör.
Men nu orkar vi inte stå i depå längre. Ett konstant Triathlon som servicepersonal har brutit ner oss. Dimmiga av vallaångor har vi gått in i den berömda väggen. För ingen tänkte på att vi också behöver Enervit Gel och sportdryck.
Och vi har bitit ihop länge. Försökt med diskreta antydningar. Vallajärnet ni fick i julklapp var ju en öppen kod som betydde: ”Vi älskar er, men nu måste ni fixa skidorna själva”.
Men nu är det slut med subtila antydningar. Nu är det NI som monterar cykelhållaren på bilen och skrapar klister från tävlingsskidorna.
Det är strejk nu. För rättvisa och rimliga arbetsvillkor. No more Mr Nice Guy!
P.S. Om ni saknar oss finns vi på modelljärnvägsklubben. Kommer hem senast tio. Kram.”