Jag är kanske den av oss tre som ser minst fram emot cyklingen. Det kan bero på
1. Jag tycker det är tråkigt att cykla.
2. Jag har ingen rolig cykel.
Möjligen kan de där två faktorerna hänga ihop.
Men men, nu ska det ske och om det ska ske med några så är det med Anna och Sara och då får man väl träna. Alltså äntrade jag min gamla häst till damcykel och gav mig av på en runda ikväll. Hej, vad det gick, och vad tråkigt det var att köra samma väg hela tiden.
Kanske fick jag feeling och ville pröva något nytt eller kanske var jag bara okoncentrerad. Jag körde i alla fall fel och hamnade på en grusväg vid en helt annan sjö än den jag tänkt mig.
Arg och adrenalinstinn trampade jag tillbaka bara för att upptäcka när jag kom hem att jag hade presterat en ny snabbrekordtid. Congratulations, sa Runkeeper till mig, minsann. Äsch då, sa jag tillbaks och slog blygt ner blicken.
Och egentligen var jag inte vilse. Som den trevliga engelsmannen sa i London:
– I wouldn’t say you’re lost m’am. Let’s say you’re navigationally challenged.