Om någon skulle kasta en apelsin nu och ropa: Är du med?! Så skulle svaret bli en klaffsig apelsin.
NEJ, jag är inte med!!
Ända sedan midsommar delar jag min kropp med ett förkylningsmonster som inte vill ge sig av. Känns som någon tryckt in bröstkorgen med en känga och tagit ett basebollträ och dragit till över pannan. Så har jag en liten, liten humla som surrar i halsen och sticket till då och då och ger mig en hes sängkammarröst.
Men egentligen är det inte så farligt. Det värsta är att jag känner min matt. Orkeslös, värsta känslan som finns. Fy!!! Jag vill vara stark och snabb. Anna är just nu superstark i alla grenar, Karin är snabb och jag är…gammal. Fast att vi har eminenta gäster från Norrland bäddar jag ner mig under täcket en stund. För om en vecka smäller det. Vattnet i Vansbro har aldrig varit så hett.