Jag är i New York. Just nu sitter jag på tunnelbanan och låtsas att jag bor här. Gäspar avmätt och försöker att inte panikstirra på kartan över tunnelbanelinjerna för att se var jag ska hoppa över. Tjuvlyssnar på de unga tjejerna som står i mittgången. En av dom har blivit för berusad på en fest och fått med sig sin lärare hem men hon säger att det är lugnt eftersom hon inte är hans elev längre än maj ut. Den andra tjejen säger med dramaröst att hon har hört att läraren ska sluta. De gapskrattar och går av.

Jag vill vara alla dom människorna, bo i den här stan och röra mig världsvant utan att gång efter annan ta fram kartan på telefonen. Joggar i Central Park och då plötsligt talar jag samma språk som alla andra. Vi nickar åt varandra, stretchar vaderna likadant i en trappa och en kille säger att han gillar vad de gjort med sjön. Jag håller med utan att förstå någonting. Han tror GARANTERAT att jag bor här.

Någon minut efter avslöjas jag dock bryskt som turist när sambon med enormt teleobjektiv på kameran kliver ut ur ett buskage och skriker aaaaxa nu då det sista. Men å vad jag älskar att jag så när passerade som bofast. Äntligen fick löpningen en mening. Nu ska jag googla på ”central park+sjö+omgjord” och imorgon ska jag bräka
340
i really liiike what they have done with the lääääääjk. Teleobjektivet lämnar vi hemma.