När Anna och Sara konfrencierade drog jag in den yngre generationen i löparvärlden. Jag och dottern sprang Kretsloppet i Borås, hennes första lopp. (Sen att hennes första lopp var vid 14 år och mitt vid 42 är en annan sak) Fantastiskt lopp, fantastiskt arrangemang, ljuvliga funktionärer, de sedvanliga dragspelsorkestrarna med virkade mössor och jag noterade att jag och dottern följde samma känslokurva. I startfållan när jag som vanligt simulerade hjärnhinneinflammation väste hon att hon redan hade håll och knäskada – trots att vi stod i princip stilla – för att sedan efter målgång drabbas av den vanliga hybrisen: tidtagningen var fel eftersom vi båda var helt säkra på att vi sprang myyycket snabbare, ältandet av alla vi sprang om i överljudsfart och – när vi åkte förbi Landvetter flygplats: ”Naej, nu tycker jag vi drar till NY och kör marathon!” Det finns hopp om nästa generation! 
(Det enda vi behöver öva på är selfiesarna)