Just nu för en stund sedan låg Tjejvasan 2015 och sov. Vilade sig iform kan man säga, tills det är dags att väcka liv i något som kommer ta vår lilla trio till oanade höjder mellan Oxberg och Mora 2015. I helgen var det vårstädning i hallen. ”Dom kanske du kan lägga i förrådet nu”, sa min man lätt spydigt och kastade nonchalant en av mina fina pjäxor i en hög med ting som hör vintern till. Som en fisk stod jag och gapade. Vad jag än sa så skulle han ändå inte förstå. Jag menar: Nobody puts baby in a corner! Kvar i hallen blev dom och jag kände en lättnad. Sov du lilla videung, fast tvärt om. Men så sitter jag med två glada fjällvandrare på lunchen. Det pratas vandringskläder och skor. Jag är glatt med i diskussionen fast jag vet inget om vandringskläder och vandringsskor. Men jag vet allt om kompressionskläder och pjäxor. Vandringsskor måste man gå in får jag veta. Och oj och aj vad ont man får hela tiden med sina skor. Glad tänker jag på mina fina skidpjäxor. Jag och Anna har likadana och Anna brukar säga att de är det skönaste skorna hon har. Absolut jag håller med! Vi köpte dem efter att delar av Svenska skidlandslaget tyst nickat, på vallaskolan vi var på, att ”de” är det bästa. (Märket är inte svenskt så det blev bara ett kort konstaterande). Glad i hågen säger jag att mina skidpjäxor gör inte ont någonting och att jag har ALDRIG frusit om tårna, aldrig!! En rapp replik hugger mig rakt i hjärtat. ”Men, det vet väl alla att skidpjäxor som är sköna är dåliga pjäxor.”
Där och då bestämmer jag att jag aldrig ska fjällvandra. Och skulle jag ändra åsikt, så inte ska jag köpa vandringskängor i alla fall.