Jag borde ha förstått det redan när klockan ringde i morse. Idag är det en sån dag. Dotter nr 1 har glömt skolväskan. Känner mig snäll och åker hem och hämtar. Dotter nr 2 ringer och har glömt gympapåsen. Känner mig inte lika snäll, men ok då, hem och hämta. På väg till jobbet från gympapåslämningen ringer maken och undrar hur det har gått med tubalämningen för dotter nr 3. Helvete! Den FÅR man faktiskt inte glömma. Hem och hämta tuba. (Ja, det är en bastuba. Ja, den är jättestor. Nej, hon kan inte bära den själv. Nej, det enda andra instrumentet hon funderade på var kontrabas, så jämförelsevis är det väl ok) Dundrar in i klassrum med tuba och dåligt skämt. Fröken ler ansträngt. På jobbet försöker jag sitta väldigt still och inte göra några hastiga rörelser, och absolut inte ha kaffekoppen nära datorn. Hämtar tuba och barn – i den ordningen – bara för att komma hem och hitta middagskycklingen framme på diskbänken. Där har den legat och gosat till sig hela dagen.
Nej, nu kedjar jag fast mig i sängen och ringer på hämtpizza. Och så tittar jag på bilden som Anna skickade. I de där kartongerna ligger våra nya träningskläder. Stort.