De har börjat komma nu. Överallt ifrån flyger de in. Olyckskorparna. Med små kommentarer ingjuter de en osäkerhet i hela mitt system. Det berättas om en kollega som bröt handleden i första backen, om att man måste ha minst 30 mil på skidor före start och att vallar man fel är man rökt. Till och med min egen annars så stöttande far mumlar något om hur synd det är att vi inte fått chansen att åka mer skidor nu när vintern varit så mild. En nära vän lindar in korpandet i beröm:”Du och din vilja är ju fantastisk men 3 mil… Vet-i-fan.” De kvinnliga korparna lutar sig mot mjuka värden:”Klarar ni det inte i år är det ju bara att prova nästa år igen” och ”tycker ni är jätteduktiga som försöker”. Vad korparna inte ser är näven som knyts i fickan och den näven sitter på en stabil handled som man inte knäcker i första taget. Nu ska jag ta hissen ner till ett läskigt garage som leder ut i 25 grader, strålande sol och en svettfest under löpturen. Inte en korp så långt ögat når. Vi hörs!