När jag fick barn för nästan 10 år sedan drog dom igång…..katastroftankarna. Alltså jag har målat upp så många skräckscenarion under åren att hälften vore nog för att akut omhändertas och låsas in. Inne i min hjärna utspelar sig tex en scen under Tjejvasan där jag faller och nästa åkare skär av min hals med sin skida eller att vajern på Matstrandsfärjan går av och piskar av nacken på hela familjen med ett klatsch.

Då jag, Karin och Sara bodde på Torsby camping på lågsäsong och delade hela stället med två jägarmän  låg jag vaken hela natten och höll vakt. Mest för att jag var övertygad om att det skulle komma en motorsågsgalning. Motorsågsgalningar rör sig tydligen oftast bland övergivna husvagnar i Värmland. På morgonen efter upptäckte vi att våra nycklar satt kvar i ytterdörren. Typiskt slarvig nattvakt.

För några år sedan träffade vi en psykolog på jobbet och då berättade jag om mina katastroftankar( jag undanhöll de sjukaste). Han tittade på mig genom sina snälla glasögon och sa: Men vänd på det Anna… Tänk att när (märk väl, han sa inte om utan när) katastrofen inträffar då har du alltid förberett dig för något mycket värre. Han tyckte att mina fasansfulla farhågor var sunda för en nybliven mamma. Det där sista kan han ha sagt för att han ville avsluta sessionen och gå hem till sin fru med meningen:Du kan inte fatta vilken galning jag träffade idag.

Om några veckor ska vi till New York och NÄR det jättelika slukhålet sväljer hela Manhattan kommer jag vara beredd, ja kanske tom. lite besviken över att the big Apple inte hade något värre på lager.