Öppet brev till alla er som sprungit Göteborgsvarvet:

Ni har min djupaste respekt. 21 km är långt, skitlångt. Så många steg, upp och ner för broar och sega, sega Avenyn. Jag har sett er från åskådarplats på Norra Älvstranden, knallröda i ansiktet men beslutsamma. Jag har suttit i gröngräset bredvid och ätit glass och ropat ett planlöst ”heja” utan att förstå er insats. 

Nu vet jag bättre. Jag är anmäld. Jag vill tro att ni som springer är som jag, dvs vi som inte naturligt är med i super-challenge-OMG-fem-mil-i-gyttja-på-natten-lopp utan vi som sneglar längtansfullt på soffan och chipspåsen innan vi ger oss ut. Nu börjar vi få fjärilar i magen. Kanske funderar vi på ursäkter för att inte vara med. Igår gick löpningen t ex asdåligt. Det kanske är ett tecken på en svår åkomma? Men innerst inne vet vi att  kommer göra det. Knallröda i ansiktet och beslutsamma. 

Hälsningar

Vädur -72 som önskar att hon hade ett uns kenyanskt blod och inte 100% skånskt.