När min sjuåring skulle sova över hos sin kompis igår började hon packa kl nio på morgonen bara för att hon var så uppspelt.
Lite så kände jag när Anna, Sara och jag bestämde träff i Tjuvkil idag. Anna och Sara startade i Göteborg, jag från landet. Full av förväntan (läs: helt övertaggad) hoppade jag på cykeln och trampade på och…där stod de och väntade i en regnig korsning! Mina coola cykelkompisar som byter om snabbare än Stålmannen mellan kompressionskläder och Marstrandsoutfit på en hållplatstoalett. Och som alltid har cykelväskorna fulla med gott så jag kan bli matad typ intravenöst med choklad.
Med Saras stålvader i blickfånget nästan flög vi fram på asfalten till Marstrand och den mest välförtjänta pizzan ever. Vi pratade om kom-radio, att det hade varit tufft att ha på Tjejvättern. Eller mugg-telefon. Nåt får det bli i alla fall, nu när man är proffscyklist.
Och efter pizza kommer koma. När vi är ute på turné brukar Blennermarks Buss köra runt oss. Nu kan det vara så att Blennermarks Sjötaxi (maken) råkade befinna sig i närheten. Och…man klarar bara ett visst mått av uppspelthet varje dag. Och pizza. Det fick bli Sjötaxi hem.