I morse blev det ett kärt återseende när jag kastade mig upp på Spinningcykeln i förrådet.
Kände till min förvåning att jag längtat lite. Även om jag fick stuva om en del bland cyklar, grästrimmer, lära-gå-vagn och högtryckstvätt.
Nöjd med min morgonprestation tog jag på mig en kanske lite för tajt kjol. Vilket så här i efterhand får mig att tänka på Helen Fieldings Bridget Jones, som i Bridget Jones dagbok, vid tillfälle lyckats gå ner något i vikt och drar på sig en lite för liten klänning. Var på hennes vänner vänligt men bestämt ber henne att byta out fit.
Nu skulle nog mina vänner vara lite snällare.
Anna skulle wow:a och säga att det var stort att jag ändå pressat mig i den lilla svarta. Karin skulle tycka det var en fin blus och min äldsta vän Em skulle säga:
– Skit i det, du är as snygg! Du får väl stå och jobba om du inte kan sitta.
Och med den peppen känner jag mig lika stark som vaderna på min farfars fars farfars-farfar-mors-farfars-morfar-farfar…Gustaf Vasa.