Parkour-mor

Det är terminsavslutning på sonens träning så föräldrarna är inbjudna på uppvisning och fika. Eftersom vi är sist på gatan med belysning i förskrämt minisyrénträd är sambon hemma och hetsdrar förlängningssladdar medan jag sitter fint på gymnastiksalsgolv. 

Den mycket nätta instruktören har byggt upp en hinderbana som barnen ska ta sig igenom. Föräldrarna applåderar frenetiskt och filmar. Jag hinner precis känna att jag slappnar av när ledaren ropar:”och nu är det föööörääääldrarnas tur!”. Eftersom jag ska på adventskonsert direkt efter bär jag finblus och för små, aningen för lågt skurna jeans. Känner mig arg. Varför kan vi inte för en sekund bara få vara ifred med vårt kaffe i plastmugg? Varför räcker det inte att våra barn kryper under/över hinder och vi applåderar? 

En tokig buspappa som dessutom är ombytt kastar sig över hinder, rullar vildsint på golvet och gnistrar mot ledaren. Man borde vara fri och härlig som han men jag tränar inte i jeans och känner mig bara trött på galna föräldrajippon. Jag harvar 

finesslöst över stepbrädor och saxar halvhjärtat över en bänk med risk för jeansritsch. Barnen tycker efter en stund att föräldrarna är i vägen så vi får sätta oss ner igen. I bilen på väg hem undrar sonen varför jag inte ålade på golvet som man skulle. Här skulle jag kunna vara pedagogisk och dra en lång förklaring om hur stela en del vuxna är men istället säger jag bara:”Ålar har inte jeans.” En dag kommer han förstå. 

Kommentera