Jag bläddrar frenetiskt i en Amelia utan att se vad det står.Tänker att det är fantastiskt prisvärt här. Bara hundra kronor för en högteknologisk undersökning. Tre andra kvinnor i väntrummet som inte möter blick och en tavla utan tydligt motiv på väggen. 


Det är dags för min första mammografi. Kvinnan som ropar upp mitt namn är liten och har snäll röst. Men det här med att klä av sig lätt och ledigt inför en främling samtidigt som man svarar på bröstfrågor blir aldrig avslappnat. Ångrar att jag klippte mig. Annars hade håret täckt över bysten, lite som Loreen i Melodifestivalen. Sköterskan är kort och jag är lång vilket innebär att hennes ansikte är i höjd med mina bröst. Konstig situation. Sedan går allt fort. Lite som en glad bagare knådar och pressar hon min nervösa byst mellan plåtar. Vänder och vrider. Hummar och bollar. 


Jag noterar stilla att röntgenmaskinen heter mammomat. Tar en inre instagrambild till Karin och Sara. En kvart senare står jag, lite tilltuffsad på trottoaren. Vad lyxigt det är att bo i ett land där alla kvinnor blir kallade till mammografi eller till Patterian som vi döpt om det till för att avdramatisera det stora allvaret i den här stunden. Undrar samtidigt hur en pappomat ser ut och vilka kroppsdelar den skulle platta till. 


Sedan vandrar jag ut i våren och hoppas innerligt att bilderna blev perfekta. För hur mysigt det än låter att hänga i Patterian med glada bagaren så räcker det gott med vart tredje år.