Ibland när jag springer lyssnar jag på musik, inte alltid, men ibland. Ikväll var en sån kväll. Kanske hade jag musik för jag sprang på en sträcka som jag tycker är lite läskig med knotiga Snövit-träd som böjer sig hotfullt mot mig. 

Musiken trollar bort rädslan och inte bara det; den förvandlar mig. Jag mimar, vevar med armarna, springer lite hitte på-danssteg där i mörkret och när jag närmar mig upploppet mot vårt hus är jag huvudpersonen i Musikalen Om Mig Själv. Dessutom råkar publik, dvs familj, komma förbi i bilen när jag springer i upplevd överljudshastighet (snyggt dessutom) Bilen stannar bredvid mig (som just i den stunden faktiskt var Annelie Rydé. Inga frågor på det) och sur åttaåring vevar ner rutan: ”Jag är hungrig. Träningen var tråkig.”

Poff. Tillbaks till vardagen på en sekund. Musikal och verklighet, en svår kombination. Men inte omöjlig.