Schyssta klubben på jobbet har nu analyserat morgondagens runda, det vill säga: Finalloppet! Vid start är det tre kilometer uppför. Efter uppför kommer nedför, det kan man tro, men här blir det mer som en liten nedåt lutad sväng. Sedan går det uppför igen. Det röda ”plupparna” på kartan är vätskekontroller. Ligger enligt min kollega helt värdelöst innan två branta stigningar. 
Vem vill dra i sig en massa dricka och springa rakt upp för en backe?! 
Vi tittar lite tillsammans på kartan och jaa ah, nää hä, det finns ju ingen möjlighet för mig att hämta andan. Jag kommer inte komma in i någon andning! Men det ska gå bra. Jag är ju vältränad. Schyssta klubben kastar en blick på mig i glittrigakoftan: Första kilometern klarar jag nog! 
Himlar med ögonen tillsvar.
 Löpning är en fantastisk gren som engagerar. Och vilken tid man springer en mil på, kan i vissa fall vara lila känsligt som midjemåttet. Så när schyssta klubben frågar om det blir AW efter jobbet, fnyser jag ett Nää-he-vet-du-vad fnys. 
Hur skulle jag kunna gå på AW och sedan springa ett lopp där jag inte kan andas. Schyssta klubben menar att gå på AW är aldrig ett problem så länge som man springer milen under timmen.