När man är lite svettig som det lätt blir när man går direkt från att rensa växthuset till att ta på sig en våtdräkt på sluttande berg utmed Delsjön går det trögt. Den uttråkade tioåringen som är med med löfte om att själv få bada vid stranden efter att de egovuxna har tuggat några hundra meter tittar med skeptisk min på mig när jag drar och rycker i våtdräkten.
-Asså mamma… Det kommer inte gå!
-Den ska sitta så här tight mullrar varm och kränkt moder.
Utklädd till späckhuggare i glänsande svart ska jag sedan värdigt, ja nästa obemärkt glida ner i vattnet men berget sluttar som bekant och jag välter. Tioåringen vet inte var han ska titta. Sambon drar iväg med snygga,snabba crawltag. En liten missunnsam del av mig vill kasta en kotte(läs mindre sten) i huvudet på honom. Fy för avundsjukan!
Sonen vill inte bli lämnad ensam så öm moder får veva fram och tillbaka på lagom avstånd. Bröstsimmet går dåligt och när jag ska crawla blir jag rädd när vattnet är så mörkt. Målar bild av att jag helt plötsligt ska möta blick med något urtidsdjur med knivtänder som levt i en underjordisk grotta och i ett nafs försvinna från ytan. Fast undra om ett odjur kan få grepp om mig i våtdräkt? Kanske sprängs den om man biter över torson där dräkten sitter som hårdast. Som när hajen i slutet av Hajenfilmen biter i den där tuben.
Jag kämpar och sliter. Crawlar och bröstsimmar tills tioåringen börjar kasta macka lite för nära mig. Då blåser jag av simträningen. Kryper likt catwomans lite trindare och klumpiga syster ur Delsjön.
Har även sedan i höstas helt förträngt att det är en jäkla förlossning att ta sig ur dräkten. Så! Check på OW-premiär! Till urtidsdjuret vill jag bara säga:You’re gonna need a bigger boat!