Förra veckan var min tuffaste arbetsvecka på mycket länge. Jag flängde fram och tillbaka till Stockholm och adderade även nästan 40 graders feber mitt i allt. När jag med krösamajahållning checkade in för den sista övernattningen i Stockholm tittade den ytterst piffiga receptionisten på mig och sa:-Men hur mår du? Inte så bra pep jag med den lilla spillran dom återstod av min sönderhostade röst. 
När jag kom in på hotellrummet kraschade jag med kappa och skor på sängen. Men så hörde jag en liten knackning på dörren och där stod en vagn med apelsinjuice, clementiner, halstabletter och en kanna te. 
Receptionisten rullade bestämt in vagnen, bäddade upp sängen och konstaterade att när man är sjuk får jobbet vänta. Det är det som är skönt med att inte vara president la hon till och försvann ut.
Jo jobbet fick vänta dagen därpå, clementinerna var goda men finast av allt var omtanken. Innerst inne ville jag bli vaggad, baddad på pannan,matad och badad som en bebis i badkaret men så är ju det där att man inte är president alt. nyfödd. 
Så privatjeten fick stå till förmån för ett försenat tåg. Men ett stort tack till receptionisten och Cocillana….det bruna guldet,jag älskar er båda!