Bland det bästa med prestationer som Tjejvasan och Vansbrosimningen är nedräkningen från start till mål. En lugnande effekt på nerverna hos en elitsatsande rookie.
På familjens bilfärd genom Sverige gör jag därför lika dant. Räknar ned.
Jag var kissnödig redan efter 10 mil men gav mig först till känna efter 20. Då var även barnen kissnödiga. Mannen fräser att man inte hinner vrida om nyckel förrän det är dags att stanna. Använder min sammetslena röst och meddelar att nu är det bara 100 mil kvar. Vid en snabb tankning 20 mil senare tvingas alla kissa. Glass och godis blir nästa stopp. Men stoppet uteblir. Först när min man är riktigt hungrig och otrevlig får vi stanna och äta. Glass och godis som utlovas uteblir – igen! För när man har åkt några mil står man på några till och några till.
På resan genom Sverige med Karin och Anna är det annorlunda.
Har ni ätit, frågar någon. Nej!, blir svaret i kör. Vi svänger av och äter. Någon säger: Måste vi inte köpa godis? JA, blir svaret i kör. Toalettbesök sker utan problem vid behov. Dock med mycket flams och trams efter att Anna skrämt livet ur mig och Karin om att björnar ofta dras till toaletter längs vägarna.
Tillsist sladdar familjebilen argt in framför skylten: Godislandet 500 sorter. Med 3 kilo godis i magen och 20 mil kvar vet jag att jag kan hålla mig vad som än händer…eller nej det kan jag inte. Det skull Karin och Anna veta.