Så kom då dagen för genrepet. Sista löpträningen innan Lidingö. Milen i Skatås var bokad och trots att vi
som vanligt kom iväg senare än beräknat var det en munter trupp som knastrade ut i spåret. Mörkret kom inte smygande utan någon drog plötsligt ner rullgardinen. TJM som
min jobbkompis Magnus brukar säga, Totalt, Jävla , Mörker. De luttrade löparna som sprang om oss bar ilsket lysade pannlampor. Vi såg ingenting utan sprang lite på känsla och när något stort och brunt plötsligt visslade förbi våra fötter enades vi raskt om att det var ett löv, ett tjockt löv…..med ben. Vid ett tillfälle brakade det till i skogen och eventuellt såg vi en räv alternativt en demon med lysande ögon men det tog vi inte upp förrän efteråt. I vår grupp släpper vi nämligen aldrig rädslan över bron förrän vi är klara. Jag fruktar just nu, utan inbördes ordning aborrbacken, kramp i vaderna och urballad tarm. Måste hålla skräckscenarion och nojjor stången tills vi går i mål. Då kan man släppa på allt, bildligt och bokstavligt. Vi närmar oss en avklarad Tjejklassiker, ett slut eller är det bara början på något större?Den som lever efter aborrbacken får se. Nu kör vi!