Att runda av en stressig vecka med dålig sömn i Motala och Tjejvättern kändes inte optimalt dagen före. Samtliga i gruppen var inbillningssjuka, hade krämpor och låg sömnlöst stirrandes i taket. Tre zombies åt frukost, klädde sig för solsken och rullade ner till starten. Sedan missade vi vår start pga av nervösflams och fotografering. Väl ute på asfaltsraksträckor genom ett illgrönt försommarsverige säger Sara med blicken rakt fram:”På nästa stopp river jag trosorna!!!”. Ungefär samtidigt öppnar sig himlen och åskan mullrar in. Vi blir genomdränkta och efter 3 mil och första depåstopp är vi stelfrusna och ett styck trosor fattigare. Inte mer med det. Man ska inte skava sönder sig. Mördarbacken på Tjejvättern har vi än så länge bara hört talas om men när vi ser alla hoppa av för att leda sina springare trampar vi på och kommer snart upp på toppen. Sedan rullar det bara på. Vi mår bra och känner oss starka hela vägen. Två kilometer före mål hoppar min kedja åt helv…. Så jag springer förgäves könordsvrålande fram till en flaggvakt i turban som till slut får på den. Sur avslutning på ett i övrigt fantastiskt lopp. Rundar av dagen med Hellströmmagi på Ullevi. Kvällshimlen är ljus, publiken kokar och alla är helt eniga om att vi är med om något väldigt speciellt. Men när jag står där och ungdomshoppar till Göteborgs stolhet tillsammans med 70000 andra euforiska kan jag ändå inte låta bli att smygkänna att konserten inte är det största för mig den här dagen.