Jag är frenetisk i mina förberedelser. Köper spel, tidningar och snacks perfekt lämpade för bilsemester. Drar spännande anekdoter för en halvintresserad familj vid matbordet om mina barndoms semestrar i bil genom Europa. Tänk! Nu ska jag få visa min son Europa från bilen. Här ska upplevas och samlas minnen.
När vi lämnar vår gata med en sprängfull bil frågar sonen efter 10 minuter om han får internetdela med mig. Det får han inte för vi är på familjeresa. Jag river fram 4 i radspelet i höjd med Kållered men blir för illamående för att spela. På färjan ska vi minsann mysa och äta lunch på däck precis som vi gjorde när jag var liten. Det blåser hårt, jag får ketchup på tröjan och våra servetter lyfter likt skrämda små svanar och lämnar båten.
Första stopp-liten stad i Tyskland. Vi hittar en stor simanläggning, turistar i stan, äter sauerkraut och glömmer kvar min plattång när vi bränner vidare genom Tyskland. GPSen ballar ur och vi hamnar i en bortglömd del av landet. Ungefär samtidigt välter sambon ut kaffe över sig själv och nya bilen. Jag djupandas och tänker på att när var liten var mamma GPS. Då blev det aldrig fel….som jag minns det.
Regnet vräker ner och överallt är det STAU och vägarbeten men i bilen är stämningen god för vi närmar oss Dolomiterna och med sänkt röst berättar jag för den nu lite hålögda församlingen att i min barndom brukade vi räkna vattenfall. Sonen undrar om det är en tävling och hur man får poäng. Vattenfallsräkningen uteblir dock eftersom när vi kör in i Italien är det så dåligt väder att man inte ser någonting. Vi plirar ut i det grå och tycker oss ana konturer av dramatiska bergsformationer men det kan vara moln också.
Vi anländer sent och den högbystade damen i receptionen som är starkare än oss alla tillsammans hivar in vårt bagage i hissen. Det är en minimal hiss och trångt är det. Jag lyfter min arm för att trycka på knappen till våning 5. Hissen rycker till och min arm lägger sig helt tryggt på damens byst. Tioåringen självantänder nästan av skam och fnissattack.
Idag har vi haft en underbar dag, vandrat i bergen, ätit lunch i solen och klappat fjällkor. När jag ser sonen skuttandes på stigen framför mig i det fantastiska landskapet blir jag hjärtemjuk. En dag kommer han sitta vid ett matbord och berätta bilsemesterminnen för sin familj…. ”Ni förstår, när jag var liten var vi i Dolomiterna. Då tog er farmor en italiensk dam på brösten!”. Ridå och tack!