Det kvittar hur välmedicinerad jag är. Vid den här tiden på året förvandlas jag alltid till en snörvlade, rödögd gråterska. Att vara ute och springa är inte att tänka på just nu för den här pollenhataren.Då kommer jag att tänka på löpbandet i garaget. När mina föräldrar passerade 65 kände dom, fulla av självinsikt, att bandet var en dödsfälla och jag fick ärva. I helgen flyttade alltså maskinen med texten superfit tufft sprayad under displayen in i vår våldsamt stökiga källare. När jag springer känner jag mig lite som Rocky. En som tränar med det som finns, en sorts träningsversion av Kajsa Varg…. Min variant av Rocky får dock lite dålig hållning eftersom jag är 1,80 och det är lågt i tak. Studsar jag för mycket slår jag i huvudet. Om jag skulle ramla på bandet åker jag rakt in till svärmors inlagda gurka i matkällaren utan att passera gå. Men va tusan Rocky slog väl på fruset kött eller dylikt och hans gråmelerade bomullströjan var fjärran mina kompressionskläder. Så jag kämpar på mellan frysen och lövkorgen. Får jag feeling kanske jag nitar påsen med fryst broccoli. Don’t mess with the pollenallergiker!