Varför grillar ALDRIG vi? frågar nioåringen lite för högt i kön på Ica Maxi. Jamen vi har ju knappt varit hemma på helgerna säger jag för att verka intressant upptagen inför nyfikna öron i kön. 


Sagt och gjort. Igår slet jag fram rostiga klotgrillen ur buskaget bakom garaget och vräkte i kol. Sambon som ytterst ogillar grillning gömde sig inne med ett viktigpetteröga ut mot mig. Genast uppdagades det att det saknades tändvätska men jag rev med kavat min ner lite torr bark från fruktträdet och la det underst. Pang! som det brann…..i ungefär 10 sekunder. Efter det tror jag större delen av stan kunde se mina röksignaler. Grilla suger stod det för er med tränade indianögon.  


Lagom till detta tillfälle anslöt samtliga grannbarn och lekte gymnastik exakt bredvid den vildsint rykande kolhögen. Skeptiska barnaögon följde sedan min kamp mot briketterna. Klockan passerade precis planerad middagstid när sambon avmätt räckte över ett pytteelement att lägga längst ner i kolen som nu även bestod av tusen tändstickor, tidningspapper och en kaplastav. 
Elementet gjorde sitt jobb och snart jublade den församlade barnpubliken åt höga lågor i grillen. Vid det här laget hade samtliga fått minst ett korvbröd var för att dämpa de värsta hungersknipen. 


Grillmästaren själv var rökskadad, sur, trött på det hjulande småfolket och kastade nu desperat på korv och fläskfilé på öppen eld. Men en stund senare satt vi som ett vykort på uteplatsen för årets första (och sista) grillmiddag och precis lagom till att jag skulle sätta tänderna i det vidbrända köttet försvann solen bakom grannhuset och det blev svinkallt. Det kallar jag timing och timing mina vänner har bara de riktigt rutinerade kockarna.