När vännerna lämnade staden föll jag ner i ett förfall. Gick på lokal och festade till. Skrapade sedan ihop alla kolhydrater kvar från helgen och intog detta liggandes framför tv:n, som om soffan var en divan och jag en romersk krigarfurstina. Men i dag bytte jag kontoret mot Västra Götalands alptopp, Billingen! Denna gången var jag påläst om stället. Hade koll på värmestuga och duschar. Ändå blev det tillsist så att jag fick en ny vän på Campingen, som förbarmade sig över mina persedlar och lät mig sedan använda deras duschar. Listan på nya vänner som kommit till under detta äventyr mot Tjejklassikern 2014 är nu underbart lång. Om Trollhättan bjöd på backar var det inget mot Billingen. Jag kan nu ärligt säga att jag inte är rädd för backar längre…så länge som det är spårat. Självsäkert kastade jag mig ut för Djävulsbacken, som jag tufft döpte om den till. Men det hade naturligtvis inte behövts. Den hade redan ett namn. Ett namn med fruktan och respekt. BJÖRNBACKEN! Att åka runt i spåret själv var ytterst tråkigt med snudd på sorgligt. Men inte lika ledsamt som att fika själv. Måtte jag aldrig mer få dela kexchoklad med bara mig själv.