Det är en vecka kvar till Vansbro. Min sambo är taggad, hans kompis är taggad och min kollega på jobbet, också taggad. Jag däremot…..ett vrak. Helt otaggad. 
Paniktränar kilometer på kilometer i närliggande sjö och det går okej men jag förblir osugen på Vanån. Analyserar varför jag inte tänder till och finner svaret när jag sitter i bilen på väg från träningen. Sara och Karin ska inte med. Vi gör alltid loppen ihop. Mår dåligt före ihop, bryter ihop tillsammans innan start, genomför i någorlunda samlad klunga och fulgråter onyanserat, fulla av hybris i grupp vid målgång. 
Nu är jag ensam och det är okul. Övar på att stänga våtdräkten själv eftersom Sara inte är på plats vid start och våldspressar ihop min dragkedja med orden:märks att du gått ner lite i vikt fastän jag inte tappat ett gram. Vem ska nu tassa ut i köket och hämta stora godispåsen lite sent på kvällen och säga att man faktiskt får äta snask dagen före ett lopp???Stora frågor!! 
Näääää!!! Jag måste ta mig samman nu och se detta som en utmaning, kanske utvecklas jag rent av. Fast jag är ändå helt säker… Ensam är inte stark, bara tråkigare. Lite som en chokladkaka. Trist och lite dålig att äta ensam.